Old habits die hard

Jag var väl inte mer än ett år gammal på mitt jobb när chefen skickade mig till företagshälsovården för att jag behövde hjälp med att engagera mig lagom.
Vilket i och för sig löste sig själv eftersom det slumpade sig så att jag blev gravid gång på gång och fortsatte livet med att engagera mig för mycket hemma.
Men i alla fall. Min första chef var en sån där varm och fin kompischef. Som uppfattade vibbar och som lyssnade av. Jag minns att hon frågade mig när jag släppte alla tankar på jobbet efter jag hade slutat. Jag förstod inte riktigt frågan. Som sjukgymnast med den otacksamma uppgiften att hjälpa ohjälpligt handikappade att leva ett så drägligt liv de kan så länge det är möjligt tänker man (jag) på jobbet dygnet runt. För i vanlig ordning: man kan alltid göra mer. När hon slog näven i bordet och sa med bestämdhet att alla jobbtankar skulle vara puts väck så fort jag passerade stadsgränsen på väg hem tänkte jag att hon var knäpp.
Så här med perspektivbrillorna på fattar jag vad hon försökte göra. Och jag kan ju säga att att jag inte skulle ha befunnit mig i den här skiten nu om jag hade förstått då.
Men nåja. Man ska inte gråta över spilld mjölk. Nä, det blev fel ordstäv va? Fast jag har faktiskt gråtit över spilld mjölk idag. I morse plockade jag ur och torkade hela kylskåpet. Till middag öppnade jag ett mjölkpaket och gjorde potatismos. Och så ställde jag in mjölken igen. Nästa gång jag öppnade kylen blev jag anfallen av nästan en hel liter mjölk som märkligt nog var helt rund under fötterna. Vem i bönna hade ryckt upp flikarna under paketet??? Ja, jag fick i alla fall torka om hela kylen. Och golvet.
Nä, var var jag?
Jo, just det. Att stänga av jobb. Att stänga av krav. Att vara i rummet man befinner sig i.
Idag skolade jag om sjutusen små Silvereksplantor i växthuset. Jättejättemånga. Med världens fart. Och så blev det fika. Med Budapestbakelse, skratt, slams och tårar. Så åkte jag till läkaren...och så plötsligt i väntrummet...kom jag på: Att jag glömt vattna alla mina plantor!!!
Det återkom både inne hos doktorn, när jag körde de två milen hem och när jag packade upp jordgubbarna och grädden till efterrrätten. Nej, det gick inte att släppa. Så i arbetsdagens sista självande minut ringde jag till min arbetsledare/trädgårdsmästare och meddelade katastrofen. Men han hade redan varit ut och vattnat. Puh!
Äh, vet ni...
Det där var ett litet exempel. Men jag känner att jag glider in i samma hela tiden. ALLT kan man göra bättre! Hela tiden. ALLT borde man ha gjort bättre. Eller ÄNNU BÄTTRE. Helst BÄST. Fast det är ändå inte GOTT NOG: OPTIMALT duger inte, för det är inte samma som PERFEKT. Ja, ni hajar.
Jag vill täcka upp för mitt otillräckliga själv dygnet runt. Inte konstigt att man inte orkar.
Knäppgök.