Skitnatt

Om man är ur slag är det kanske inte helt lämpligt att välja upprörande tv-program.
Igår kväll såg vi färdigt första säsongen av American Horror Story.
Även om serien inte är så läskig som det låter kan man uppenbarligen få rätt otäcka mardrömmar.
I övrigt har jag legat vaken och försökt stänga av de där jävla ljuden i mitt huvud.
När jag blir extra trött och slut kommer det pulserande susningar...ovanpå mina två vanliga tinnitustjut.
Idag är det förstås terapitisdag. Blä. Huvudrollsinnehavaren i serien igår är psykolog. Och rätt blasé. Han sa ett par tänkvärda sanningar(?). Efter manus, haha - jag vet. Men det hindrar ju inte resterna av min forna tankeförmåga att spinna vidare.
Sedan måste jag skynda mig hem för att gå ut med hundarna och hämta mellanbarnen på skolan. För i eftermiddag kommer nämligen tanterna från barninterventionen.
Behöver jag säga att jag pendlar mellan att vilja skrubba huset skinande rent och att stöka till, skräpa ner och borsta den fällande vita älghunden i vår svarta soffa?
Äh, de är rätt bra faktiskt. Lite allvarliga kanske. Och rutinmässiga. Var det en enda sak jag lärde mig när jag började jobba med utvecklingsstörda och multihandikappade inom handikappomsorgen var det att bemöta varje patient på det sätt som passade just honom eller henne. Bara för att jag kan varenda muskel i kroppen på latin hjälper det inte mig när jag inte känner patienten. Och tror man att nån kan stoppas i en fyrkantig liten ask med etikett lär det hoppa upp och bita en i gumpen.
Jag vet inte om jag skrev om böckerna vi fick? Nå. I så fall gör jag det igen. Vi fick nämligen lättlästa(!) handböcker i hur man bemöter det tabubelagda ämnet psykisk sjukdom hos en förälder. En för vuxna och en för barn. Pedagogiskt och...ehum, nä - väldigt schablonartat och med de mest bisarra bilder man kan tänka sig. Jag reagerade särskilt på "mamma psykfall". Kedjerökande, zombieliknande, nattsärksklädd, med håret på ända, mörka ringar under ögonen och med brösten halvvägs ute. Plus två rädda barn bakom.
Kanske har jag missförstått nåt men jag har alltid trott att det i såna här fall är insidan som räknas...
Och hur många inlägg har jag skrivit på bloggen om att psykfall inte kommer i en igenkänningsbar förpackning...


Nåja.
(Varför skriver jag jämt såna ord och uttryck efter jag lättat mitt hjärta?
Jo, för att förringa mina känslor och åsikter förmodligen.
Som att allt jag tycker och tänker bara är en bisats.
Jag ska aldrig mer skriva nåja. Ja, förutom nyss då)


Annars är jag väldigt kluven till att göra mig av med mina kära höns. Jag menar, nu börjar ju den roliga årstiden när de kan gå lösa, gräva ner sig i sanden och sola och sprätta runt och förgylla tillvaron med sina roliga ljud när de hittar nåt gott. För att inte tala om att de värper. Igår kväll gjorde 8-åringen en kladdkaka med egna ägg. Den känslan är riktigt mysig. Däremot är det en myt att hemvärpta ägg är godare. Men dock.


Vi har flera byggprojekt på gården: den gamla byggbaracken som var halvrutten när vi fick den gratis och som nu är renoverad på utsidan och har fått ny fasad, nytt tak och nya fönster - men som ska bli bastu- och relax + lekrum till ungarna, byggnaden där hönshuset hänger som en holk på ena kortsidan ska bli sommarrum till 15-åringen och få ett högt växthus på, det gamla sommarhuset med en enorm gammal öppen spis ska renoveras, carporten är inte riktigt klar, vi behöver en en ny trapp till bron, osv. 
Hönsgården ska med en enkel skrubbning förvandlas till hundgård. Jag har en känsla av att herr B inte är sugen på att bygga nytt hönshus mitt i alla dessa projekt.

Standardbarn till kokoförälder