Bara sport, bara sport, bara massor utav sport

Ända sedan Skellefteå AIK var i SM-final förra året har jag - och resten av stan - drömt om guld.
Eller egentligen ända sedan SAIK:s förra och enda guld 1978 har vi drömt om guld igen.
Hela denna säsong har jag varit helt inställd på guld.
Både i serien och under slutspelet har det luktat guld.
Men så kom Brynäs...
Smack, smack, smack - så stod det 0-3 i matcher.
Kvällens måste-vinna-match var jämn som tusan.
Jag slets mellan hopp och förtvivlan.
Om Brynäs vann även denna var det över för i år.
Om SAIK skulle vinna hade vi chansen kvar. En liten chans, eftersom vi ändå skulle behöva vinna resterande 3 matcher. Men dock en guldchans.
Kvällen till ära hade min Lagerkvist-ångest också landat i mitt bröst. Hockeyn var nästan olidlig. Jag tog till allt jag hade för att kanalisera både ångesten och spänningen som osade rätt ut från tv:n. Jag kammade chihuahuan, jag gjorde ansiktsmask, jag målade tånaglarna silverglittriga, jag skrev ett par kassa dikter....
Puh.
Så var matchen slut. Men inte avgjord. 3-3 vid full tid. Sudden death. Otäckt namn. Men talande. Plötslig död för gulddrömmar.
OM de andra gjorde mål................................................................

..........................................................................och det gjorde de...

INTE!

Och gulddrömmarna lever vidare!!

(4-3 till Saik, och jag är ett nervvrak)