No way José!

Jo, jag känner mig helt slut i skallen nu.
Barnintervention...
Smaka på det va.
Idag blev jag intervjuad om mina sjukdomar, problem och orosmoment när det gäller hur barnen hanterar hela konkarongen.
Jag är ju inte dålig på att prata...
Men så efter en lång och dryg timma så flöt allt ihop till en enda gegga.
Det jag kan reagera på när jag möter psykpersonal är att alla alltid köper mitt clownfejs.
Att mitt sarkastiska skämtsamma jag med ren(!) blommig tunika ändå verkar vara som folk är mest.
Ja, jag är ju det - utåt. Ibland. När jag orkar. För att orka. Ibland.
Herr B skämtade rättframt och plumpt om inläggning. Så som vi skämtar hemma. För att överleva.
Varvid de professionella damerna ryggade tillbaka och slog bakut:
Nämen ooooonej! Inte skulle det nån gång någonsin bli tu tal om inläggning i mitt fall!
Som om jag vore som folk är mest. Som om de visste. Som om de kunde se på mig hur illa däran jag är.
Jag dras med en svår depression. Så svår så om jag hela tiden delade med mig av mina mörka tankar skulle förmörka solen för alla som tvingades höra på. Nä, det skulle verkligen inte hjälpa någon. Så därför låter jag i möjligaste mån bli.
Det är en svår balansgång det där...
Att vilja bli tagen på allvar som den man är...Samtidigt som man försöker vara - och ändå är - en helt vanlig mamma i ett helt vanligt äktenskap i en helt vanlig villa med en helt vanlig vardag.
Visst, jag är sjuk. Men ändå mitt gamla friska jag. Typ. Ibland. Och i det stora hela. Utåt.
Clownfejset försöker inte lura folk, utan mig själv.
Om jag kan övertyga mig själv om att jag klarar biffen så mår jag bättre.
Glappet uppstår när jag i samma veva försöker förklara hur jag mår inuti...
Och det kanske inte riktigt stämmer med min blommiga tunika.
Som jag har skrivit om tusen gånger förut:
Ett psykfall kommer inte förpackat i igenkänningsbar förpackning med en varningsetikett.
Ett psykfall kan också vara en högskoleutbildad vanlig kvinna med fast jobb, ett stabilt äktenskap, fem barn, ett stort kontaktnät och ett iq långt över det normala.
Same, same - but different. Nej, jag skojar bara. Same, same. Punkt.
Som om någons hjärtinfarkt eller cancertumör skulle beaktas utifrån hur personen verkar i övrigt.
Nej, för det vore ju absurt va?
Jag är i ordning på många sätt...
Men mitt eget jag har jag ingen koll på.