Psykbryt

Njä, på nåt sätt hade det ordet en roligare klang innan man blev sjukskriven för det.
Men faktum kvarstår förstås.
Att man får psykbryt med täta och ojämna mellanrum hur som helst.
(Vilket förresten enligt logiken borde ge mig rätt till dubbel sjukpenning) (eller mer - om man får räkna OB-tillägg) (vilket blir en hel del, eftersom psykbryt har en tendens att dyka upp extra ofta just på obekväm arbetstid)
Senaste veckorna har jag mått sämre än vanligt.
Ifall det nu går att gradera ett mående där själva grundtillståndet redan är sämre än sämst.
Det som både oroar mig och tröttar ut mig är att ångestattackerna kommer oftare nu än de gjort på länge.
Och man dööööööör inte av ångest, det bara käääääänns så - jag vet jag vet!
Det är inte den känslan som är värst.
Det som oroar mig är att varje steg i min så kallade rehabilitering från utbrändhet, varje terapisittning för att förstå varför jag blev som jag blev och varje mixtrande med litiumet för att stävja bipolariteten....
Tar mig minst två steg tillbaka.
Helt krasst.
Oket av elände att bära i skallen när huvudkontoret slutat fungera är omänskligt tungt. Ett moment 22 eftersom man är beroende av funktion för att orka fixa det som inte funkar, och fixar man inte det som är trasigt kan man aldrig bli hel.
Vid psykiska sjukdomar läggs det fruktansvärt mycket på den trasiga att själv ansvara för att superlimma ihop sig själv igen. Och limmet får man köpa själv. På sin höjd kan man få en handskriven lapp från sjukvården med tips olika limsorter. Ja, plus de obligatoriska två alvedonerna, klappen på axeln och försäkringen om att det är baaara att ringa om man inte blir bättre.
Nej, jag antar att jag får så bra hjälp det går från sjukvård och myndigheter. Ja ä inte bitter. Mer frustrerad. Ledsen. Uttröttad. Uppgiven. Uppriven. Gråtmild. 
När Per Elofsson sa att det är bara att bryta ihop och komma igen har jag en känsla av att han inte menade psykiskt.
Men imorgon ska jag i alla fall köpa lim.