I affekt

Man ska ju inte säga eller göra saker i affekt, sägs det.
Det är alltid bättre att lugna ner sig först, analysera läget och sedan reagera.
Bah!
Säger vem?
Idag är det min fars födelsedag. Årets värsta dag för mig. Det bubblar upp och väcker så mycket att jag nästan spricker.
Eller nästan och nästan...Jag har redan hunnit spricka en gång nu på morgonen.
Herr B åkte tidigare till stan idag för att fixa nåt med bussen, så därför skulle jag lämna barnen överallt.
Vilket kanske skulle ha funkat vilken annan dag som helst. Och kanske om någon av dem borstade tänderna, gick ut med hundarna, packade gympakläder, tog bort filtallriken, klädde på sig, tog upp smutstvätt från badrumsgolvet, osv, osv - frivilligt!
Och kanske om jag inte råkade tappa en av mina finaste glaslampor i golvet eller vaknade upp med en förvärrad ögoninflammation.
När vi skulle åka och fem ungar samtidigt försökte proppa in sig i framsätet brast det. Rejält. Tårarna sprutade och jag lämnade av alla utan ett ord. På dagis skickade jag in ligisterna utan att ens säga hej till fröknarna (vilket de i och för sig får skylla sig själv för när de döper dagiset till Inkastet).
Sedan grät jag alla 6½ km hem från högstadiet och skällde ut hundarna när jag kom hem. För att de skällde på mig.
Hela morgonen har gått i affektens tecken.
Mitt vanliga jag brukar mest explodera inombords. Vara en löjligt överdrivet pedagogisk och bekräftande mamma och definitivt inte blanda in andra i mitt elände.
Och om jag mot förmodan skulle agera utåt brukar jag spendera resten av veckan med att försöka kompensera och återgå till snällmamma.
Men vet ni, 
Just idag känner jag bara att det är fel på alla andra.
Framför allt pappa naturligtvis, men ibland tycker jag faktiskt att en nästan-12-åring och en 15-åring borde kunna ta lite ansvar. Åtminstone för att tvätten hamnar i tvättkorgen. Och att bädda ner sig i min säng och slå på tv:n är INTE okej ens när man är yngre när man just lämnat en halväten filtallrik, smitit ifrån tandborstningen och varken packat läxa eller gympakläder. 
Det är ingen som lyssnar på snällmamma. Inte snäll-Annette heller, för den delen. Särskilt inte när jag ändå springer och plockar och fixar när de smitit undan. Samtidigt som jag tar på mig alla konflikter och allt elände i hela världen. Ryta ifrån och hota och vad nu arga mammor pysslar med är inte min grej.
Så det där med affekten....kändes faktiskt lite befriande.
Kanske jag skulle passa på att ringa till pappa innan jag lugnar ner mig också.