Håhåjaja - och åren går!

Det är visst en gammal Nettanklassiker. Tydligen fällde jag den kommentaren i 2-årsåldern.
Föga visste jag då att åren skulle börja rulla otänkbart mycket fortare när jag fick egna barn.

Idag för 15 år sedan förändrades mitt liv för alltid. Efter en lång och plågsam (Bedövning? Nejdå, inte än. Bah!) förlossning med krystvärkar som tog så lång tid att det ett tag var fara å färde föddes en liten prinsessa.
Nejmenväntanu! - Jag ser pungen. Det är en kille! Ropade den blivande fadern exalterat när bebisen var på väg ut.
Med sitt långa röda hår och sockerbitsöta aletsdrag hade han i och för sig lika gärna kunnat ha passerat som tjej men trots att jag var bombsäker hade jag som tur var låtit bli att investera i rosa tyllklänningar.
På Skellefteå lasarett hade man precis infört något som hette "Tidig hemgång" för att minska tiden i sjukhussängen för mammor och barn. Egentligen var det inte aktuellt i mitt oerfarna förstföderskefall men jag tjatade mig hem ändå. "Tillhör landstinget" stod det på både kläder och bebisfiltar. Och hur jag än lade lilleman mot bröstet kom olika jordemödrar in och tipsade om tvärtom.
Det var skönt att komma hem och bli sin egen. Bli mamma på riktigt. Bli vuxen.

Och idag blir min förstfödde nästan vuxen själv. 15 år....Nästan 1.80 lång, storlek 44 i skor, basröst och skäggväxt, tonårstrots och skoltrötthet, konfirmation och moppe. Och muntligt franskaprov precis idag. O grymma öde!
Jag brukar skoja och säga att han egentligen är ett klassiskt ensambarn. Som fått/får stå ut med sjutusen småbröder, fosterbarn, helgbarn och jagvetintehur många andra barn. I sommar ska han få ett eget rum ute i vår byggbarack. Flytta hemifrån. Liksom. Ja, herregud...

Håhåjaja - och åren går!