Upp trälar uti alla stater

Det finns många ord som säkerligen är på väg bort ur den svenska vokabulären:
Proletariat
Agitator
Solidaritet
Ja. Som ni vet röstar jag ju inte blått så jag slipper i alla fall gå omkring och vara förvirrad över varför denna årets enda dag är tillägnad fotfolket.
Men det skulle samtidigt vara ren och skär lögn att säga att jag stått på barrikaderna med likasinnade idag med knuten näve, plakat med slagord, palestinasjal och näbbkängor.
Javisst har jag tänkt mycket på betydelsen av 1:a maj. Av och till hela dagen faktiskt. Men som för så många andra soffliggaraktivister sträckte sig förskräckelsen över vart Sverige och världen är på väg inte längre än så.
Ett av mina återkommande mantran i livet är att man ska leva som man lär.
Usch, jag skäms! Jo, på riktigt.
Nog för att jag kommit ifrån mitt eländiga fattigfamiljsarv. Kanske tjänar både jag och min man så bra att vi egentligen borde låtsas som om det regnar och gå till jobbet (nåja) precis som vanligt en sån här dag. Men egentligen är det desto större anledning att slåss för dem som inte har det.
Handen på hjärtat...Hur ofta ser man det nu för tiden? Folk kan visserligen ilskna till och slåss. Men då handlar det nästan uteslutande om att göra det i egen sak. Och dessutom ser man mer och mer sällan att folk förenas och går ihop när de blir arga.
Nä, hörrni. Imorgon är det jag som ringer Sven Wollter och frågar vad jag kan bidra med.
Typ. Bildligen talat. För ringer gör jag ju icke till nån, och herr Wollter tycker väl att lösningen är revolution så, njä. Men ändå.
Kanske har jag inte orken att engagera mig så mycket just nu heller, ähum. Men det borde ändå vara skillnad mellan att inte idas och inte orka...Kanske skyller jag på att jag inte orkar för att jag inte ids?
Hm. Fy på mig.
Nästa år ska jag demonstrera i alla fall.
Om det finns några majtåg alls nu för tiden...?