En vanlig dag på Akuten

Dagens sensmoral är att man ska låta bli att spela fotboll inne i ett klassrum.
Och om man absolut måste spela bör man se till att träffa bollen istället för ett bord.
De vetenskapliga slutsatserna baseras på dagens röntgenresultat av 15-åringens fot:
En spricka + en fraktur med en benbit som lossnat i framfoten.
De två senaste gångerna vi besökt röntgen - när 3-åringen hade sina småfrakturer och när herr B slagit sönder axeln - fanns ingen röntgenläkare på plats för att tyda bilderna.
Idag kom vi alltså ett steg längre. Men sedan - hör och häpna - fanns det ingen ortopedläkare på stället, så 15-åringen skickades hem med lindad fot i väntan på beslut om det blir gips eller stift. Det där med stiftet lät inte helt skönt. I så fall sticker de in det genom skinn, muskler och ben för att fixera den lösa benbiten.
Men vet ni...
Jag skötte mig ganska bra trots mitt enorma hönsmammaproblem. Guldstjärna till mig :) Ja, till honom också förstås. Men det var inte lika oväntat.
Han fick sköta sin egen talan och jag höll mig i bakgrunden. Inga tårar. Och inget plumpt skämtande med någon av de 12-åriga at-läkarna.
Efteråt tyckte han att han gjort sig förtjänt av en maffig hamburgare på Max. Förmodligen var det allt pipande, all hög musik och ett infernaliskt skrapande med stolar som tog min sista droppe energi. Nu har jag sovit en stund. Magen är i uppror. Herr B är skadeglad. Tycker det är rätt åt mig som glufsade i mig guacamoleburgare och chili cheesefries istället för hans middagsspagetti.

Löjliga familjen. Åsså 15-åringen.