Rättelse!

Härom dagen skrev jag ett inlägg om hur olika jag och herr B är.
Och hur jag både ville och inte ville att vi skulle vara mer lika.
Så raljerade jag bland annat över kaoset om vi skulle ha varit lika nervösa inför 15-åringens solosång i kyrkan.
Och skrattade. Och han skrattade. Både åt mina tankar och det otänkbara scenariot att vi skulle jaga upp varandra och dra lott om vem som skulle vara mest nervös, få stanna hemma och dra täcket över huvudet istället.
För så olika är vi.
Ähum. Trodde jag - efter ynka 18 år tillsammans.
För idag kröp det fram att han inte hade vågat titta på filmen vi spelade in när gossebarnet sjöng.
Ha!
Olika barn leka alltså bäst...
Men lika barn leker tydligen rätt bra tillsammans emellanåt också.

Obs! Suddig stillbild som jag själv har tagit. För inte vågar jag lyssna på filmen.