Ett gott dagsvärke

Hm. När man har bloggat  nästintill dagligen i tre års tid tror jag minsann att vissa rubriker körs i repris. Jag skriver ju dessutom alltid rubriken först och anpassar inlägget därefter, så det kanske inte är så konstigt att same old ploppar upp i skallen ibland.
Ja. Dagens ordlek syftar i alla fall till att jag redan hade ont i mina höfter sedan gårdagens pälsvård. Tydligen är jag inte så vig längre att jag kan svinga upp benen i handfatet när jag rakar dem. Förstår jag nu. Hade jag vetat det igår hade jag förstås låtit bli.
Förmiddagen gick åt till att stå i diverse andra konstiga ställningar och gipsa herr B:s händer och fötter.
Så nu har jag ännu ondare förstås. Plus i min stackars nacke.
MEN - jag har fått mycket gjort! Att raka benen är inget som hör vardagen till direkt. Så det var värt lite ont för att få känna mig fin.


Tänk vilken trevlig rehabilitering jag har hittat! Idag tog alltså jag och kära E en utflykt till makens jobb. Där hade vi en mysig förmiddag tillsammans med honom och hans gipsremseklippande kollega och några koppar kaffe. Ja, plus två hundar som sprang omkring och busade och åt gips(!). Är det inte sådant som man blir o-utbränd av så vet jag inte vad!
Jamen, hela Hälsans Trädgård är förstås fantastiskt. Roliga, varma och trevliga människor och fritt spelrum att "jobba" efter sin egen förmåga. Oväntat nog tar jag tillfället i akt och jobbar på att göra så lite som möjligt. För att inte stressa upp mig, sätta igång en manisk period och för att inte ge folk fel intryck av mig. Jag menar, jag är ju faktiskt sjuk. Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv. Jag är inte ett dugg arbetsledare och tycker själv(!!) att jag håller en rätt låg profil. Jag har fått nya vänner och börjar faktiskt så smått förstå att jag duger utan att prestera. Det trodde jag aldrig om mig själv. Och jag tror inte att jag hade kommit så långt som jag gjort i funderingarna kring mig själv om jag tex hade arbetstränat på mitt eget jobb.
Synd bara att Hälsans är och förblir en mellanlandning. Att insikten att man inte går under av att göra ingenting inte håller i längden. Men med det i åtanke blir det ju desto viktigare att vara i nuet när jag väl är där. Vara i rummet jag befinner mig i....(mitt mantra).
Hehe. Idag skojade vi till och med om det där förbannade vilrummet. Och för ett mycket kort ögonblick övervägde jag faktiskt att gå dit. För att jag behöver vila och vara ifred. Häpp!


Synd bara att mina hönor inte ska flytta dit (nej, inte vilrummet). De har nämligen gått till de sälla jaktmarkerna. Förmodligen dog de av skräck sedan Freudan jagade dem. Hönor är ju rätt känsliga för sånt. De hade inga sår, så hon hade inte bitit dem. Men två dagar efter den vilda jakten säckade de bara ihop. Jag är jätteledsen. På riktigt. Trots att folk säger att det "bara" är hönor. Stackars Ralf är alldeles vilsen utan sina brudar, men troligen har jag hittat ett nytt hem åt honom i alla fall. Hoppas, hoppas! För annars kan det bli lite knepigt att bli av med världens största tupp. Det är ju så stor ras att han skulle mosa vanliga små hönor.


Ja.
Ladda om för kvällens pizzagäster då. Plus att 15-åringen och hans kompisar snart väller in och ska ockupera övervåningen med sina datorer. Inte för att det blir jobbigt för mig. Ja, förutom att jag kanske måste behålla byxorna på några timmar till ;)