Annette hjärta Facebook

Det händer löjligt ofta att man - dvs jag - hamnar i en diskussion kring fenomenet Facebook.
Trots febril aktivitet kors och tvärs över hela världen i detta forum hävdar då nästan alla att de sääällan eller aaaldrig är där. Trots att de flesta faktiskt är med.
Ju mer sällan - desto bättre liv.
Påstås det.
Jag var själv emot FB i många år. En högljudd och aktiv motståndare.
Så blev jag sjuk...och hade inget att göra...
Och så här i efterhand kommer jag inte ens ihåg varför det var så viktigt att inte gå med.
Jag har min laptop igång hela dagarna.
Bloggen ligger öppen, några påbörjade worddokument med dikter och tankar ligger öppna och FB är igång.
Nog för att jag sällan sitter ner vid datorn (eller nån annanstans) några längre stunder, men min älskade laptop står strategiskt placerad mitt i biblioteket, i husets hjärta.
Det är lätt att skriva några rader när man går förbi.
Särskilt om jag inte har nån hemma att prata med.
Eller om jag vill stämma träff med kompisar. Jag är ju som bekant ingen större vän av telefoner och äger inte ens någon mobil.
Faktum är att jag använder meddelandefunktionen istället för mejl nu för tiden. Även till såna jag inte är vän med. Funkar finfint. 
I en av mina grupper jag är med i pratar vi om allt. Och då menar jag allt. Det är som värsta bästa terapin.
Fast mest av allt skriver jag nonsens. And I love it. Ja, jag står verkligen för det. Världens mest givande tidsfördriv - i glada vänners lag trots att man slipper ut och umgås stup i kvarten. Till exempel dricker jag morgonkaffet framför datorn och då är det kul att ha sällskap.
Motståndarna till FB säger alltid att det inte går vistas där inne för att alla skryter så förbannat.
Och visst gör de det. Herregud vad de gör det. Slår sig för bröstet och söker bekräftelse. För att inte tala om alla photoshoppade snyggbilder som folk lägger ut i tron på att gamla klasskompisar ska tro att man gått och blivit fotomodellsnygg på gamla da´r.
Men betyder det att man behöver göra likadant själv?
Motvalls som jag är gör jag icke helt oväntat precis tvärtom. Lägger ut fulbilder när jag har ögoninflammation och bjuder på uppdateringar om när jag fått frågan om jag är gravid för att klänningen putar.
En gång stod jag till och med i hörnet av matrummet och skrev att jag hade så mycket ångest att jag inte tog mig därifrån.
På min FB-sida ser man hela mig. Nå. Kanske något sämre framställd än i verkligheten. Men hellre det, hehe. ALLT är sant i alla fall. Och inget skrivs för att få bekräftelse av mina 158 närmaste vänner.
Även om jag förstås får ett enormt utbyte ändå. För jag har nämligen världens bästa FB-vänner. Och inte bara det - tänk så många av dem jag har relationer till även utanför cyberrymden. Och ibland faktiskt tack vare FB...