Vad är det för fel på mig?

Nej, jag menar inte i det stora hela (Den som hade svaren till det skulle säkert ligga bra till för ett Nobelpris eller nåt).
Jag menar med blödigheten...
Idag försvann min sista livlina när det gällde Ralf. Som brukligt är finns det sällan utrymme för en extra tupp i en redan komplett flock. Och alla andra jag vet som har höns har mindre raser och det går ju inte.
Suck och stön.
Så mitt i överzappandet till Rysslands bidrag till Eurovision (underbart!) reser sig herr B ur tv-soffan och säger att han ska gå ut och göra processen kort med min sagotupp.
Och jag i tårar.
Nej, jag mådde inte så bra innan heller men det här känns verkligen HEMSKT!
Nu är det gjort i alla fall.
Och Ralf slipper i ensam majestät vanka av och an framför dörren till hönsgården och gråta ut sin klagan över att hans fruar är försvunna.
I de sälla jaktmarkerna hittar de igen varandra igen.
I de sälla jaktmarkerna där alla höns pickar, gräver ner sig i solgasset och sprättar fritt i överdådiga trädgårdar hittar de varandra igen.
Ja, där är min hönsflock nu.
Jag kniper ihop ögonen så hårt att jag ser vita prickar och försöker hålla kvar den synen framför mig.
För att slippa tänka på en död tupp i en plastpåse i en soptunna...