Time out

Det är skitsvårt att ta en time out från livet när man redan har tagit en mer eller mindre permanent time out.
Som idag,
Då skulle jag vilja slippa kvällens föräldramöte samtidigt som jag lika intensivt vill slippa läggning av barn ifall jag skickar dit herr B.
Livet i storfamiljen va?
Närå. Det har inget med saken att göra. Folk har lika fullt i sina liv även om de inte har några barn alls. Naturligtvis fylls dagarna ändå av måsten.


Jag har ångat på som ett skållat troll den här veckan.
(Också)
(Va, vem sa det?)
Delvis för att jag haft så mycket ångest, men också delvis för....att....eh, ja....jag har ett liv. Eller en skärva av ett liv åtminstone. Men det räcker och blir över att underhålla blott en ack så liten skärva.
Så emellanåt sover jag. Jag skriver inte det så ofta på bloggen, men det gör jag. Hör du det herr Försäkringskassehandläggare? Jag är så in i håvete trött!
Det paradoxala är att även om jag inte skulle flaxa runt och ha mig så är jag lika trött. I perioder har jag provat att sova bort dagarna också. Men det hjälper inte.


Det jag blir tröttast av är att försöka strukturera. Och det är förstås svårt att komma undan helt och hållet. Särskilt när man är gift med kungen av ostruktur. Utom på jobbet då - för där är han en mönsterlärare, haha. Bara att komma ihåg att skicka in 11-åringen till tidningen tog knäcken på mig. Jag tänker nämligen bara halva tankar. Så komihågen kommer och går hej vilt. Imorgon ska försöka mig på ett svårt och farligt trick: åka själv till stan och handla allt som behövs till smörgåstårtor och annat. Det är för mycket intryck på affärer. För mycket ljud. För mycket folk man känner och måste stanna och prata med. För mycket folk jag pratar med trots att jag inte känner dem. Det vet jag inte varför jag gör egentligen. Hm. Ska genast sluta.
Men i alla fall. Om jag tänker på hur mycket jag gör som jag faktiskt klarar och inte mår sämre av blir det inte mycket. Inte ens ljuvliga Hälsans Trädgård. För efter tre timmars rehabilitering sover jag minst lika länge när jag kommer hem. 
Borde man inte bli piggare av rehab?
(Jo. Det är nåt fel på dig)
(Va?)


Föräldramöten är rena skräcken. Aptjatter om oväsentligheter. Fullt med folk. Lägga band på sig själv så man inte råkar ta på sig att vara klassförälder eller nåt. Förresten är det femte barnet i förskoleklass på nio år till hösten. Jag känner lärarna och jag kan det där. Så måste man ens gå dit?
(Nej)
Får man vara hemma och dricka vin och äta ostbollar istället?
(Ja)
Och till råga på allt är jag pollensvullen i hela ansiktet. Inte ska man väl utsätta byn för sån fulhet?
(Absolut inte)
Om två år är det dags för sist´n att börja förskoleklass. Då kanske jag är i bättre skick och kan gå dit och bidra med min åsikt huruvida barnen ska ha strumpor, sockeplast eller skor i gympasalen. För att inte tala om summan som ska läggas till klasskassan. Det är alltid en svår nöt att knäcka.