En helt vanlig dag

Observera att rubriken absolut inte heter En helt normal dag ;)

Idag när jag kom hem hade Freudan tagit sig in i hönshuset igen. Och precis som förra gånger fattar jag verkligen inte hur hon gör. Hur en liten sjukommanånting kilos hund utan tummar får upp haspar, vred och dörrar. Hönorna såg väldigt medtagna ut. Och jag blev så ledsen att jag bara stängde dörren igen, så får herr oblödiga B ta sig en titt när han kommer hem. Stackars, stackars mina hönor!

Jag tror att Freud egentligen bara vill leka. Samma som med igelkotten hon fångade i somras, tog i munnen och slängde upp i luften gång på gång. Samma som med den stackars lilla flugsnapparungen hon gick omkring med inne i munnen och vägrade släppa ut (bet inte). Jag vill tro att hon bara vill leka. Måste tro att hon bara vill leka.

Jag är alldeles skakis förstås. Och slut. Det behövs inte mer än så för att luften helt och hållet ska gå ur mig. Dessutom var det verkligen mitt fel den här gången. Skuldkänslornas drottning.

Hoppas, hoppas, hoppas att de klarar sig!

Fram tills dess hade det däremot varit en bra dag. Hälsans Trädgård är verkligen da shit! Och inte bara som ett ljuvligt kom-som-du-är-party utan även för att jag känner att jag hittar riktiga vänner bland de andra "intagna". Till exempel har jag och kära E planerat in after work holabaloo om ett par veckor. Ah, det kommer att bli kanon.

Annars råkade jag visst ge hela bunten intrycket av att jag är världens mest kyrkliga människa idag. På konfirmationen fick vi nämligen sjunga en nyskriven psalm som handlade om trädgård och växande. Eller ja, jag tolkade förstås texten bokstavligt och sände en tanke till mina compaders på Hälsans. Idag tog jag med mig texten och förmiddagen råkade visst avslutas med att vi bestämde att vi skulle åka på invigningen av nya tematrädgården invid kyrkan på studiebesök. Och - jamen gissa vad hon mer kläckte ur sig: sjunga psalmen där. Haha. Nämen, jag häckar ju gärna i kyrkan, men jag tror att några av de andra blev lite förvånade. Tur man har upphört att förvånas över sitt eget beteende i alla fall. Annars skulle jag vara ännu slutare.

Egentligen skulle jag och E till herr B på jobbet och gipsa av honom. Men då gipset var slut passade jag istället på att hälla betong i formarna som med lite god vilja föreställer mina egna långsmala pråmar.

Dessutom kom en ytligt bekant på studiebesök hos oss och ska förmodligen börja där hon med. Det lustiga är att hon senaste tiden har dykt upp i alla möjliga sammanhang. Jag tror minsann att det är meningen att vi ska lära känna varandra. Kul, kul.