1-0 till Stilpolisen

Herr B fick ju efter mycken gråt (nåja) och tandagnisslan 6-åringen att byta från monsterlångkalsonger med lila muddar till ett par långa jeansshorts i morse.
Men när han kom hem från dagis hade han dem på sig i alla fall. Tror ni inte att den rackaren hade packat ner dem i ryggsäcken och bytt om direkt han hade vinkat av pappan.
För en stund sedan kom han hemsladdande från granntjejen - fortfarande iförd nämnda kallingar - och det verkar faktiskt som om herr B har gett upp.
1-0 till Stilpolisen alltså. Eller snarare 264-0, om jag ska vara ärlig. Men det är kul att han har en egen stil.


Mig själv är det ingen stil alls på egentligen. Alla mina kläder är av strykfri trikå. Och eftersom jag blivit för tjock för vanliga tröjor tycker jag att klänning eller tunika känns som ett smidigt val. Latmansklädsel och till 90% från 2004 års reaställ. Ändå väcker mina grälla outfits mycket uppmärksamhet. Det verkar som att folk tror att jag liksom klär upp mig varje dag, haha. Äh, det kan de gott få tro.


Den tropiska värmen från igår verkar ha flytt sin kos. Skönt, om ni frågar mig. Jag har just varit ute i rabatterna och det är betydligt trevligare när termometern står på 10 grader. Vad mina pumpor tycker om väderomslaget vet jag inte. Men jag glömde täcka över dem igår och nu är det väl strunt samma. Förresten har de visst tänkt att blomma nu och det tar jag som ett gott tecken.


Nej usch vad jag låter klämkäck. Visst gör jag? Kanske bäst att tillägga att jag har olidlig ångest idag. Plus att jag är olidligt trött. Hela eftermiddagen försökte jag sätta/ställa/lägga mig och vila men det var helt omöjligt. Och då blir jag dessutom trött på mig själv ovanpå all annan trötthet. Trött på att vara mig. Trött på att ha en skalle som ska krångla till allt hela tiden and beyond.


Dessutom har jag börjat boka in saker och tacka ja till allt möjligt. Trots att jag VET att jag inte orkar. Kanske är det en manisk period på gång. Egentligen måste jag då äta sömntabletter varje kväll. Nä, usch det vill jag inte. Jag blir så jäkla trött av dem. Haha. Oväntad effekt va? Men jag menar i vaket tillstånd. Eller så beror min aktivitet på årstiden. Jag menar, alla är ju pigga och glada så här på försommaren. Och klart ni ska komma och grilla va? Alternativ tre: Jag är helt enkelt forfarande en aktiv motståndare till min sjukdom. Ah, jag tror på trean. Jag vill ju orka. Jag vill ju skratta och vara bekymmerslös. Jag vill ju göra hoppsasteg när jag går ut med soporna. Vem vill inte det? Förresten gör jag ju allt det där redan. Korta stunder. Och om jag kapar varenda synaps i min härdsmälta skalle under tiden.


Nog om det.
Imorgon är jag i alla fall bortbjuden till kära E på lunch. Sedan ska vi på föreläsning: Att sätta gränser/Ilska. Hahahahahaha! Ja, man roar sig på olika sätt ser ni. Jag är inte så ilsket lagd egentligen. Tror jag? Och sätta gränser vet jag ingenting(!) om, så det kan förstås bli intressant.