Dag II

Ja, nog grät jag i kyrkan när sonen sjöng.
Tur han fick rungande applåder av resten av åhörarna i alla fall. Medan jag torkade mascara, menar jag.
Jättevackert.
Bara han och en kompgitarr.
Men den här gången var till och med han nervös.
Vilket han basunerade ut i micken innan han satte igång.
Oväntat...och, tja - normalt.
Vad som är normalt att ha på sig i kyrkan har jag däremot aldrig förstått.
Både jag och herr B kändes oss overdressed igår.
Vete tusan vad jag ska klä ut mig till idag.
Eftersom jag nästan jämt har klänning eller blommiga tunikor även till vardags tycker jag att det är svårt att klä upp sig. Jag menar, det är ju mina vardagskläder. Inte vill jag ha tisdagens mimmi pigg klänning på mig när jag åker till kyrkan.
Jag försökte ju hålla mig från färg igår. I ett försök att se vuxen ut. Fast det gick sådär. Knalliga lila strumpbyxor till svart klänning blev lite roligare.
Eftersom jag inte har någon tradition med mig hemifrån när det gäller konfirmationer har jag ingen aning om vad som är brukligt. Mor- och farföräldrar har fått chansen att vara med men lyser som vanligt med sin frånvaro. Så jag tror inte att det blir nåt storkalas här hemma. Av mig ska 15-åringen få en gigantisk chokladmedalj som det står grattis på. Ja, plus en moppe och körkort till den förstås. Sedan ska man ju inte förglömma all ledighet han bjuds på nu när vårens intensiva kyrkobesök, läger, konfaundervisning och annat är slut.




Annars går tankarna till min vän som blev ensam igår när hennes man helt oväntat rycktes bort.
Livet är verkligen grymt och orättvist ibland.
Jag önskar att det fanns nåt jag kunde säga för att hjälpa till, men det är förstås svårt.
Jag pratade med henne sent igår kväll och tänker ringa dit när vi kommer hem från kyrkan.
Nä, fy fasen! Vad säger man när hela nåns liv har rasat som ett korthus?