Vakna nu Anneli! Männen från Venedig, de har stängt sin fabrik, du är faktiskt ledig

...Klä dig i nåt himmelsblått och på huvudet en kalott.
Vart tog Magnus Johansson vägen egentligen???
...Det knarrar under sulorna, och jag har långkalsonger...
Såg inte jag herr Johansson live då det begav sig förresten?
Äh, inte ens i det avlägsnandes av norraste norrland kommer man ihåg sånt.
En gång i tiden spelade alla som var nåt live här uppe. Men samtidigt hade man väl kanske druckit lemon gin med citronfanta så det flyter liksom ihop.
En gång i tiden var jag väldigt intresserad av musik dock. Tja, jag är väl lika intresserad 20-25 år efter i och för sig, men då snackar vi en ständig återupptäckt av gammal musik.
Jag bor i gammal musik. Där låtarna åldras ikapp med min själ och mina rynkor och bristningar. Peter LeMarc är och förblir gurun. Ibland känner jag att han gått och blivit fånig på medelålderns höst. Men hey, vem har inte det?
Lisa Ekdahl är en annan återupptäckt texdrottning. När man hittar en artist vars SAMTLIGA texter liksom talar till en har man hittat rätt. Vem behöver då förnyelse? När jag var ung och vilse var Lisa också ung och vilse. Nu  när jag är dubbelt så gammal och vilse...är hon också det.
Både LeMarc och Ekdahl är egentligen poeter. Inlindade i enkla melodier och besjungna av sina egna mediokra röster. Men dock. Herr Tranströmer skulle egentligen ha konkurrens. OM kultursverige såg sångtexter som poesi. För att accepteras i alla läger måste man tydligen utkristallisera sig som det ena eller andra. Man måste gå förbi det populära för att klassa sig som svår och svårnådd. Då blir man kult. Fantastisk. Djup.
Äsch, jag tycker att djupet sitter på ytan. Har du bara yta på ytan har du inte mycket mer...Men visar du ditt djup även ute på ytan är du intressant. 
Nåja. Själv slänger jag djuplingheter omkring mig titt som tätt. Omgivningen gapar. Fast ibland, bara ibland, så känner jag...att det får stå för dem.
Att vända insidan utåt och och den taggiga utsidan inåt...Är inte det styrka så säg?