Lika barn leka bäst?

Igår när jag skulle hämta 15-åringen från konfan i grannbyn passerade jag de översvämmade lägdorna som på våren blir till en stor fågelsjö.
När jag körde förbi tranor helt nära på varsin sida om vägen började jag gråta för jag blev så tagen.
Det är inte helt ovanligt att jag gör det. Alla årstider - till och med vintern - är ju så ögonbedövande vackra!
Så började jag tänka (nähä)...
Att det är lite synd att jag inte har någon att dela det med. Jag menar, herr B och jag är ju verkligen olika. (Och mycket riktigt så fnissade han till när jag sedan berättade. Helt oförstående).
Så började jag fantisera om hur det skulle vara att leva med någon som är lika känslig som jag.
- Uääh! Jag kan inte gå på E:s konfirmation! Jag kommer inte att klara av när han sjunger solo! Var är mina Sobril?
- Nämen, JAG hade ju tänkt stanna hemma! Jag blir alldeles för nervös, vet du väl. Vad gör vi nuuu??? Ah, jag bryter ihop!
Eller någon som skulle uppskatta mina tusentals naturbilder och ivrigt skicka in årets videkissar till framkallning och nöjt och glatt sätta in i albumet bredvid förra årets, förrförra årets och alla år dessförinnan.
Någon som gladeligen skulle vända ut och in på sig själv och analysera sina tillkortakommanden en gång och jämt. Någon som aldrig skulle vara tyst.
Så fortsatte jag att tänka (nähä)...
Hur skulle det vara om jag och herr B skilde oss och jag hittade en likasinnad man samtidigt som B hittade en ny kvinna som var lika krass, bekymmerslös och hängivet actionfan som han - och om grabbarna skulle bo varannan vecka hos oss....
Vilka fucked up ungar det skulle bli!
Sedan började jag skratta helt hysteriskt för mig själv i bussen, medan tårarna fortfarande rann.
Nej, jag tror inte att lika barn skulle leka bäst.
Men det var en kul tanke.

Årets videkissar. Stor skillnad mot fjolårets. Så klart.

Ett naturens mirakel varje år.