Kontrollmänniska utan koll

...Att en apekatt utan joddling
Är som en snickare utan såg
Som en målare utan pensel
Och en bagare utan tråg
En apekatt utan joddling
Är som en kärlek förutan kyssar
Som en fiskare utan metspö
Och en seglare utan kryss
Som en fiskare utan metspö
Och en kryssare utan segel

Så sjöng Trazan och Banarne på den tiden barnprogram höll måttet. Jag vet inte om det är deras låt från början men med hänvisning till rubriken har jag giltiga skäl att inte kolla upp det.


Ja, jag är en kontrollmänniska. K-människa, som herr B säger och himlar med ögonen stup i kvarten. Jag planerar. Genomför. Skriver långa listor. Kommer ihåg. Tar reda på. Håller reda på. Pusslar. Vänder på slantarna. Vill ha allt...inte nödvändigtvis på MITT sätt utan på BÄSTA SÄTT för ALLA.


Nå. Ni hajar. Ta då och läs ovanstående stycke i imperfekt. Då förstår ni vad jag INTE har nu. Det mesta försvann när jag brände ut mig, men periodvis kommer små skärvor av mitt gamla jag tillbaka och jag hankar mig fram i tillvaron. De senaste veckorna verkar jag dock ha tappat all kontroll. Precis all kontroll.


Jag begick en dödssynd då jag glömde skicka in 6-åringen till tidningen då han fyllde år. Jag klantade mig med 11-åringens klassresa när jag påståd att jag inte fått nåt mejl om det trots att det låg så prydligt där bland mina 1300 andra olästa mejl (nej, tyvärr överdriver jag inte ens) (så mejla inte mig längre, säger jag bara). Jag missade min terapi. Och the lista goes on and on.


Redan igår kväll då finaste S var här och grillade hade jag tappat kontroll både över vad jag sa och över hela tillvaron. Men ska vi ta och åka hem? Sa S oroligt när jag bara pratade rappakalja och hela tiden sökte efter de rätta orden. Aldrig i livet! Svarade jag. På nåt sätt tror jag alltid att det ska gå över om jag kämpar emot tillräckligt.


Men idag...ja, herregud...är det inte ett dugg bättre. Jag åkte (tackochlov) med min mamma till stan för att slippa gå hemma. Jag lyckades inte ens köpa de få saker jag hade plitat ner på min märkliga lista. Istället köpte jag av nån anledning nya sandaler. Fast först när mamma ingrep och bar bort alla andra par för att jag inte kunde bestämma mig. Jag lyckades inte en enda gång sätta in kortet rätt när jag skulle betala. Jag tappade saker. Spillde. Planerade middag för att jag hade glömt att jag hade en skinkstek på upptining i kylen. Jag somnade i bilen (som en 3-åring). Jag försökte posta tunga paket med några julfrimärken som inte räckte på långa vägar. Säg till när det räcker sa jag till postsnubben när jag tryckte dit fler frimärken. Jag kan inte räkna för jag har sovit i bilen. När jag kom hem tog det säkert fyra gånger så lång tid som vanligt att packa upp - och fortfarande ligger hälften kvar på diskbänken. För att det är sååå svårt att räkna ut var jag vanligen förvarar spagetti. Det enda som hägrade var sängen. Men så kom jag på att jag skulle hämta frakturerade 15-åringen på skolan, så inte hann jag vila. När jag senare till slut äntligen skulle lägga mig ringde herr B och påminde mig att han var i Umeå med sina elever och att jag skulle hämta på dagis. Nähä, men glöm vilan då!


Varför får man bara vila när man inte vill eller inte kan??


Inte nog med att jag tappat kontrollen över tillvaron. Jag har alltså inte ens kontroll över min egen tid trots att jag är sjukskriven. Jag säger inte att felet inte ligger hos mig, men just nu känns det bara för mycket.