Jag övervägde därför att stanna hemma från en yber-umgås-krattardag-med-gemensam-grillunch på Hälsans Trädgård.
Men pallrade mig iväg i alla fall. Dock kraftigt motvalls.
Körde lika långsamt som en 87-åring och satte varken på radion eller sjöng.
Så när jag var nästan framme kom plötsligt en färgglad badboll studsande emot mig på andra sidan vägen.
Då höll jag på att börja gråta för det var så vackert.
Visst är man rätt skör när man har så nära till precis alla känslor men den här gången var det förstås ett plus.
Jag menar, en badboll....
Helt bekymmerslöst, planlöst och utan en tanke på gravitation hoppade den med stora steg längs vägen.
Lättsam. Följsam. Mjuk. Glad. Fri.
Precis så som jag vill känna mig. Faktiskt precis så som jag började känna mig efter vårt möte.
Yber-umgås-dagen blev hur bra som helst. Och jag började om att sjunga.
Jag ska plocka fram bilden av badbollen i fortsättningen när allt känns hopplöst. Som en snuttefilt.
Samma känsla. Annan kuliss. I Tärnafjällen.
Fin tanke.
SvaraRaderaDet är nog en sån dag i dag. Jag började gråta lite på riktigt för att min son gungade i en gunga som hänger i ett äppelträd, och när det blåste så regnade det vita kronblad över honom. Det var som ett rosa-vitt snöfall. Och då blev jag så glad för det var så fint och så grinade jag...
SvaraRaderaTack, nu gav du den bilden vidare till mig! Jag har ett stort behov av att ha en sorglös och fri bild att titta upp. En färgglad badboll på äventyr i världen med stora lugna skutt känns som en fantastiskt härlig bild att plocka fram!
SvaraRadera