Stora saker i görningen

Fult ord va? Görningen. Låter påhittat. Nå.
Det är stora saker i....eh, antågande. Och nu menar jag inte bara 15-åringens moppekortuppkörning på morgonkvisten utan framför allt med mig själv.
Igår skulle jag ju egentligen på en föreläsning om Att Sätta Gränser. Något som dock visade sig vara ändrat till Mindfulness (kanske ett annat inlägg en annan gång).
Men gränstemat kvarstår. Både på terapin och i övrigt.
Vet ni....Jag tror aldrig att jag satt gränser i mitt liv tidigare. Jag har liksom bara åkt med på sånt som hänt. Svarat JA! när nån bett mig om nåt. Undvikit konflikter. Fattat icke-beslut. Ibland stannat upp och funderat Men hur blev det så här?, men inte kommit längre. Än slank hon hit, än slank hon dit - och än slank hon ner i diket.


Fast nu har jag bestämt mig. I en riktigt dränerande - och osund - relation har jag redan satt ner foten. Eller okej då, framfoten åtminstone. Men det är en början. Och i en annan relation försöker jag undvika att hjälpar-Nettan ska köra slutare på sitt slutkörda jag.
Ah, nu blir det lite luddigt va? Som såna där mystiska fb-uppdateringar folk gör och där man inte ens kan kommentera för det är inte meningen att man ska fatta vad de snackar om. Men det kan inte hjälpas. Förresten spelar det ingen roll i vilka relationer och situationer jag fått nya insikter. Poängen är att jag faktiskt fått dem. Efter 38 år och 10 månader börjar äntligen polletten trilla ner: JAG är också viktig. Det ni!
Och kan jag vaska fram hur jag INTE vill ha det kanske chansen är större att jag nån gång kommer på hur jag VILL ha det. 


Jag har en snygg plåttavla i vardagsrummet där det står Follow your dreams. Först när jag fick den tyckte jag att den var fin. Att den var SÅ mycket spontana Nettan som alltid gör det hon känner för. Nu avskyr jag den. Så fort jag går förbi liksom väser den till mig. Frågar och plågar mig: Vaaaaad är egentligen dina drömmar? Och jag har ingen aning. Än. Men jag inser skillnaden mellan att vara spontan, göra stora livsförändringar för att det är nyttigt, förväntas av en eller roa sig för stunden - och att seriöst och aktivt försöka nå sina drömmars mål.


Jag befinner mig inte på en plats i livet där jag kan vara allas bästa kompis/släkting/bollplank/whatever. Den energi som går åt till det dränerar mig inte bara på den lilla reservtank jag har utan gör också att jag måste leva upp till att stå stark trots att många som tycker att jag bör klara det borde ha insett för länge sedan att jag redan fallit.


Jag har insett att det kanske inte är gamla invanda hjulspår och gamla invanda personer i min omgivning som kommer att hjälpa mig upp. Ah, det har jag nog redan skrivit om förresten? Strunt samma. För övrigt menar jag inte att det är andras problem att jag ligger och sprattlar på rygg. Inte är det heller andras fel att jag fallit.
Men kanske är det inte heller MITT fel. Kanske rår jag inte för att jag blivit sjuk. Fast jag har så smått börjat funderat på om jag faktiskt själv rår för att jag aldrig blir frisk...
Nä, hörrni - mer gränssättning åt folket! Mer mindfulness(!) i vardagen. Och framför allt mer fokus på vad man själv mår bra av.