Riva ner...och bygga upp

Som sagt - någonting håller på att hända med mig precis nu.
Det är som att jag befinner mig mitt i stormens öga. Jag står still medan jag ser mitt liv storma omkring som vanligt utanför.
Vet ni, så mycket lättare det blir att se klart när man inte far omkring som ett yrväder själv.
(Ha! Det var nog första gången jag tänkte så. Coolt)
Sedan jag gick in i väggen har jag med näbbar och klor försökt hålla kvar vid den "gamla" Nettan och allt vad det innebär. Dragit täcket över huvudet när jag inte orkat, visst. Men också lika ofta studsat upp för att leva upp till mig själv. Jag har mått apa över alla relationer jag inte fått att fungera. Något som var nog så svårt redan på den tiden jag "bara" var bipolär. Jag har alltid haft lätt att träffa nya vänner. Lätt att prata med folk och lätt att tycka om folk. Haft ett stort kontaktnät. Men jag har också alltid varit obekvämt medveten om att jag svajat i min entusiasm och varit väldigt ojämn i mitt kontaktsökande och i mitt behov av andra. Och inte blev det bättre när gråt, tandagnisslan, ångestattacker och en ständigt närvarande taskig barndom tog mer plats i samma veva som orken dalade under nollstrecket.
Jag har verkligen sörjt alla kompisar jag inte orkat med sedan jag blev sjuk. Allt jag inte orkat ta tag i. Alla fester jag inte orkat gå på. Alla middagar jag inte har bjudit på. Allt jag inte har orkat upprätthålla.
Men nu - nå, åtminstone i skrivande stund - känns det inte riktigt lika mycket.
På senaste tiden har jag blivit påmind om en del dysfunktionella relationer jag kämpat med. Mer och mer har jag börjat undra varför....
Jag är i grunden en person som gärna ger. För att jag tycker om nån och för att jag tycker om att bidra och göra andra glada. Inget fel med det. Men jag har insett att det till slut kan tas för givet. Egentligen har jag hjälpt folk med helt absurda saker - sånt de egentligen borde ha gjort själva. Och utan att få särskilt mycket tillbaka. Inte för att det har varit syftet, men ja, ni fattar. Och framför allt har jag gett för mycket av mig själv. Gett bort.
Som bekant är min far en stor del av mina problem. Sånt han gav mig ska inget barn behöva få, och sånt han inte gav mig borde vara alla barns rättighet. Förmodligen är det mestadels mina uppväxtår som format mig i mina relationer. Jag vill ge för att jag så sällan fick själv. Och dessutom har jag inte tyckt att jag varit värd nåt tillbaka, vilket förmodligen gjort mig lite svårtillgänglig.
Nå.
Jag har skaffat mig nya kamrater, för de gamla har tagit slut (Textrad av Orup). Nä, de gamla har inte tagit slut. Men jag tycker inte om min roll i vissa gamla relationer. Har inte riktigt kunnat sätta fingret på varför jag känt mig obekväm tidigare, men nu känns det som att jag vill ropa Heureka!
Det som har gett mig det här perspektivet är att jag har några nya bekantskaper som känns så himla bra. Där jag liksom duger som min egen dagsform. Där ingen förväntar sig något annat. Där jag inte behöver gå tillbaka till "gamla" Nettan. Tack och lov, för henne tyckte jag inte alls om.
Fram till nu har jag mått apa över att nytt folk har fått hålla tillgodo med "sjuk"-Nettan. Att de inte haft en aning om vem jag var innan. Men nu börjar jag så smått se fördelarna med det också.
En av mina nyare riktigt värdefulla vänner är kära S. Vi kände varandra som tonåringar när jag spelade Hamlet och hon spelade Ofelia i amatörteatergruppen. Efter det blev hon tillsammans med mitt x ett kort tag och nu har våra vägar mötts igen genom att hon är tillsammans med en av mina bästa gymnasieklasskompisar. Lustigt hur det kan bli. Men jag är glad och tacksam för att våra vägar korsats än en gång. Hon är en fin vän som man kan prata om det mesta med. Eller bara träffas för att se hockey. Eller bara gå på puben, som vi ska göra framöver.
Sedan har jag fått en del vänner som aldrig träffat "gamla" Nettan. Det är väl inget att vara frustrerad över? För dem så är jag den jag är. Och förmodligen duger jag ändå eftersom de ändå vill umgås med mig. Är inte det ett gott betyg för den som helt saknar självkänsla så säg?
Nä, det är inte i alla gamla relationer det haltar. Vill jag bara säga. I fall nån trodde det. Jag har fortfarande goda vänner som följer mig genom gråt och tandagnisslan.
Men visst tappar jag några längs min livsresa. Naturligtvis. Jag fick liksom bara ett ögonblicks insikt i att det kan kvitta.
Ska man hitta sig själv måste man lägga band på sig när det gäller att fokusera på andra.
Take it or leave it.