Patetiskt

Människor jag möter verkar alltid tycka att jag har så högt tempo.
Likaså människor som läser bloggen.
Det har jag aldrig förstått.
Jo, kanskekanske var det aaaningen för högt innan jag gick i väggen.
Men nu...Kära nån. Det är ju knappt styrfart på tanten.
I förmiddags låg jag utslagen i sängen och glodde helt hypnotiserat på OS-landhockey. Märklig sport, för övrigt. Märkliga klubbor och mycket märkliga regler. Men i alla fall...
Där låg jag med håret på ända och kom mig inte ens för att klä mig.
Så kom mamma och tyckte att jag borde följa med henne och handla.
Suck och stön. Men jag insåg att efter all segling, brottning och konstig hästsport var ändå det ultimata lågvattenmärket att jag försökte heja fram Holland till en seger i en sport utspelad på en blå(!) konstgräsplan och med träpåkar som tillhyggen. Så jag klev upp.
Det tog säkert tjugo minuter att kränga på en färdigstruken klänning och trycka en färgglad huvudbonad över skatboet.
Det är såna dagar man egentligen ska stanna kvar i sängen.
Och det är definitivt såna dagar man ska låta bli att ta en ligistisk 3-åring med sig i porslinsbutiker.
MEN - och det här skulle chefen och den där personalenhetsmannen verkligen jubla över:
Jag lyckades få med mig senap hem.
Det enda jag kom ihåg att jag behövde och verkligen bestämt mig för att köpa.
Kanske ett friskhetstecken.
Eller fortfarande ett stort fett sjukhetstecken. För något annat hittade jag inte i hyllorna.
Och när jag bjöd mitt entourage på hamburgerlunch tog jag samma äckliga kladd som mamma på pommesen för jag hade ingen aning om vad jag brukade ta.
Inte hittade jag nåt vettigt i porslinsbutiken heller. Trots att jag hade ett rejält presentkort från födelsedagen med mig.
Äh.
Det är förstås sviter från gårdshusstädningen igår. Sånt klarar man nämligen inte då både kropp och knopp motarbetar en.
Men jag är ju tjurig. Så i gengäld motarbetar jag med ojämna mellanrum istället min egen rehabilitering. Logiskt. Typ.
Förresten skolkade jag från Hälsans idag. Hoppas att de inte märkte nåt. Hur som helst kan det tolkas på flera sätt, så arbetsledarna kan väl roa sig med att spekulera hur jag egentligen (eller egenklien som Kajsa Berggkvist säger i var och varannan mening när hon kommenterar friidrott) mår.
Nä. Jag är slut. Kaputt. Och har i vanlig ordning svårt att förlika mig med det.
Det skulle väl gå an om det bara satt i kroppen. Att gå som en sengångare och hushålla med krafterna har jag nästan(!) vant mig vid.
Men när hjärnan strejkar...Äh, vem fasen vill någonsin vänja sig vid det.