Konsten att göra ingenting

Jamen visst är det en konstform?
Inte är det lätt.
Men jag har gjort ett seriöst försök idag faktiskt.
Bland annat har jag plockat in mina svarta vinbär och kokat saft.
Till mig.
Det godaste jag vet.
Ja, det är väl inte direkt att göra ingenting, men rätt så nära.
Kontemplativt, kreativt och rehabiliterande.
Och så flyttar jag runt vattenspridaren och står kvar och låter mig hypnotiseras av strålarnas svepande rörelser.
Okej då, jag har rensat/klippt/grävt i en bortglömd rabatt också.
Men i sakta mak. Ungefär som chi gong.
Faaktiskt sittandes på rumpan långa stunder till och med (jo, det går att chigonga då också).
Och så har jag gjort lunch till grabbarna och deras kompisar.
Men det var bara att steka frysta hamburgare så det räknas inte.
Löken hackade 15-åringen. Plus att han dukade och gjorde gurksallad.
Och 8-åringens nya uppgift att att plocka av bordet efter måltider så det blev faktiskt inte mycket jobb för mig.
I övrigt har jag bara spelat LeMarc från Youtube och härjat på fejjan.
Jag har INTE: städat, tvättat, bakat bullar, tvättat håret, åkt iväg nånstans, träffat kompisar, osv.
Observera INTE.

Jaja, jag erkänner väl varför jag satt på rumpan då.
Men bli inte gramse på mig.
I slutet av juni eller början av juli blev jag något äcklad när jag fyllde mina två dosetter.
Och trappade ner på två mediciner (nej, inte Litiumet)(så dum är inte ens jag).
För ett par veckor slutade jag helt.
Fast jag insåg att jag hade valt en rätt så dum anledning när jag började må sämre.
Hellre äta medicin och må dåligt över att man gör det än att inte äta medicin och må dåligt på riktigt.
Nå.
Så nu har jag börjat om.
Trappar sakta upp min ett av mina ångestsockerpiller. Nej, det är inget sockerpiller förresten. Har jag insett. Så jag ska sluta kalla det så. Det tar inte på ångesten när den är som värst. Inte på topparna. Men i övrigt.
I alla fall...
Så blir jag himla yr. Himla yr. Som i jätteyr. Ja, det kanske ni förstod. Stryk övertydligheten.
Och så mår jag illa. Vet inte om det hör dit, men jag skulle kunna tänka mig det.
Jag ska inte göra om det här, jag lovar.
För nu vet jag...
Att det är tack vare mina mediciner jag kan må skapligt ibland.

Min saft. Och en liten slatt till resten av familjen. Så kallad eftersaft, omkok på samma bär med lite nytt vatten. Jamen, det är väl ändå skillnad på folk och folk!