Ersättningsbarn

Ja, rent krasst är det så.
4-åringen kom till i sorgen efter att fostertjejen flyttat.
Jag var helt förtvivlad.
Kände så starkt att det fattades ett barn. Att jag inte kunde gå från att vara fembarnsmamma till fyrabarnsmamma.
Och till min egen förvåning fick jag snabbt med herr B på tåget.
I vanlig ordning "tog det" på första försöket.
Och precis när jag slutat amma 6-åringen blev jag gravid.
Under graviditeten var jag lika sjuk som vanligt, med kräkningar och dropp. Och det otäcka järndroppet.
Jag fick därför göra ett antal ultraljud.
Som alla sa samma sak: en helt normalstor och till synes frisk....flicka?
Nja, tyckte vi.
Kan det verkligen stämma?
Bebisar för oss var ju liksom av naturliga skäl pojkar.
Och det var väl en salig tur att vi inte efter fyra pojkar hade nån speciell längtan efter en liten tjej ;)
Lille Ivar...eller lille Vidar var beräknad till den 21:a augusti. På sin fars födelsedag.
En deadline som den lille krabaten höll, för på kvällen den 20:e gick vattnet.
Kruxet var bara att jag inte hade några värkar, och blev snopet hemskickad från förlossningen.
Tredje dagen blev jag dock less på att fixa barnvakt och åka mellan hemmet och sjukhuset, tog med mig kudden (hatar prassliga landstingskuddar) och vägrade åka hem.
Personalen var lite motsträviga men plockar man fram "femföderskekortet" blir det lättare att få som man vill.
Så jag blev igångsatt.
Aj!
Aj som fan!
Och: Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!!
Det var förlossningen från hell.
Inga toppar och dalar som det ska vara, utan en enda lång värk.
Jag hade redan på förhand bestämt mig för att ha bedövning denna sista gång så jag kallade på narkosläkaren...som inte dök upp alls. Personalen bad om ursäkt typ tusen gånger, men vad hjälpte det.
Och jag hade verkligen behövt lite starka grejer när hjärtljuden gick ner och läkaren gick in och vände på bebben manuellt...utan att jag ens hade öppnat mig färdigt.
Nej, det var hemskt på alla sätt och vis. Hade det varit min första förlossning vete tusan om det hade blivit fler barn.
När han till slut kom ut hade både han och jag hög feber. Som en följd av att han legat kvar så länge efter vattnet gått hade han fått en infektion. Dessutom hade han ett märkligt sår i pannan.
Så vi fick stanna kvar på sjukhuset. Något jag absolut avskyr. Jag har alltid åkt hem direkt tidigare.
Men febern gick ner, han slutade skrika och såret krympte.
Vi fick åka hem.
Och familjen var komplett.

STORT GRATTIS till världens sötaste, charmigaste, påhittigaste, tjurigaste, smartaste och rosaste IVAR på fyraårsdagen!!!