Sovmorgon

En lugn morgon.
För en gångs skull.
En bra start på dagen.
Sedan kom det två spillda O´boyglas i mitt vita matrum och på nyomklädda stolssitsar.
Och en stressig tripp till stan för att köpa svinbilliga regnkläder och stövlar på Barnens Hus.
Så nu är jag uppjagad och tillbaka i mina normala gängor.
Ha ha.
Nämen, det blir lugnt här i helgen.
Tack och lov.
Sommarens umgåsande håller på att klinga av.
Inte för att jag inte gillar dem jag umgås med, men det tar jäkligt mycket när man inte orkar.
Ändå har jag i vanlig ordning inte hunnit träffa alla jag ville.
Men, äh.
Huset är dock fullt av folk hur som helst.
12-åringen och en av hans fiskekompisar åkte just iväg.
Och 15-åringen har tre kompisar här på LAN. Hela natten, of course.
Vi ska grilla till middag och jag har bunkrat upp med kött till ett helt kompani. För det brukar alltid dyka upp ett par ungar till.
Sedan ska herr B agera chaufför till folk på en 40-års fest vi tackade nej till.
Så då vet ni.
Vad man gör i Dårhuset när man gör ingenting.

I övrigt stundar vår stora kalasvecka.
Herr B fyller år på tisdag,
3-åringen fyller på lördag,
och 8-åringen fyller på måndag.
Puh!
Det är nästan tur att inte fostertjejen bor här längre för hon fyller år dagen före B, haha.
Det kruxiga i kråksången blir att vår årliga skolstartskräftfest i år kommer att krocka med herr B:s födelsedag.
Mycket festande blir det.
Kanske borde den här så kallade bullmamman börja bulla upp.
Det är lika bra att göra det i förväg...
För att delta på själva kalasen...har hon minsann lite svårt för.
Ibland går det bra. Och ibland blir det Sobril och godnatt. Men det går inte att förutsäga vilket av det.
Mycket folk, mycket stress och press. På att vara glad och trevlig. På att ge den som fyller år en fin upplevelse. På att ha nåt att bjuda på.
Och sitt inte och tänk nu att det funkar lika bra med köpta bullar och en glasstårta medan jag sitter i ett hörn och bejakar min sjukdom, är ni snälla.
Jag har givetvis provat det. Men det är inte jag. Inte den jag vill se mig själv som. Inte det jag vill ge mina barn, faktiskt.
Jaja, nog om det.
Man får väl för tillfället acceptera (eller asseptera som vissa säger) att läget är som det är.
Nej, oroa er inte. Jag tänker inte ännu en gång göra en djupdykning i det här med att acceptera sina sjukdomar och diagnoser, haha.

Än så länge denna tropiskt varma lördag känner jag mig faktiskt rätt så lättsam och käck.
Och just nu är det väldigt tyst och skönt här.
Småtrollen dricker burkläsk och ser på Små Einsteins.
Har ni sett det nån gång?
Världens mest überpedagogiska och tillrättalagda tecknade serie.
Det hadlar om några barn - givetvis av olika kön och etnisk härkomst - som ska lösa problem.
Under resans gång indoktrineras tittarna med en klassisk melodislinga av tex Beethoven. Musiken får ny text som barnen sjunger och melodin följer med när problemet ska lösas.
När programmet är slut går alltid barnen och trallar på ödessymfonin eller nåt.
Underhållning och klassisk utbildning i ett. Och de får till och med noterna.
Genialt!
Eller nåja :)