Att sova sig i form

Klev just upp.
För att jag är precis så slut nu att jag inte orkar annat än att sova.
Och så måste det få vara.
För utbrändhet är en riktig sjukdom.
Förutom...
Att jag förstås lydigt klev upp kl sex i morse för att sjunga för 4-åringen. Och dela ut alla presenter som jag köpt och slagit in.
För att komma enkelt undan på kalaset i afton har jag köpt färdiga tårtor och har därför bara bakat resten av fikat.
Jag bad om hjälp igår kväll. Och fick förvisso herr B att dammsuga. Men gjorde inte nåt av det andra.
I sopskåpet är det  nu så fullt att det hänger en påse utanpå ena dörren. Trots att jag bad 12-åringen att ta ut soporna. Det är hans jobb här hemma, men det sköts förstås inte.
Dessutom har la familia slängt all disk från frukosten i diskhon istället för i diskmaskinen.
Jag är inte så där supernoga med städningen inför kalas numera.
Lite bortplockat, hyfsat nydammsugit och städade badrum.
Tycker att jag sänkt mig så mycket som det går utan att familjen Annorlunda ska bli white trash.
Men det spelar ingen roll...
För hur mycket jag än sänker mig är det ändå jag som ska ta hand om alla måsten.
Äh.

Jag hade två riktigt otäcka drömmar i natt.
Först drömde jag om min mormors pappa. Jag blev helt chockad över att han fortfarande levde eftersom jag och alla andra trott att han dött -92. Men sedan såg jag att han rörde sig ryckigt och var blåsvart i ansiktet. Att se sin gammalmorfar ragla omkring som en zombie med armarna i vädret låter kanske taget från en b-skräckis men det var riktigt otäckt.
I dröm nummer två var det med en karl som började må illa. Jag kände honom inte så jag brydde mig inte så mycket. Men sedan började han också ändra färg. Han skrek och klagade över huvudvärk och tryckte handflatorna mot tinningarna. När han tog bort händerna hade skallen spruckit och blod sprutade i två tjocka strålar ned på en massa annat folk. Sedan dog han.

Okej, tolkning anyone?
Ojojoj, stackars Nettan är verkligen inte i bra skick nu!
Njä, kanske inte.
Men drömmarna har ingenting med det att göra.
Jag är rätt säker på att de handlar om min lilla hjärna. Alltså min stora leverfläck som jag försöker ta död på genom långsam strypning.
Först svällde den ju upp och blev enorm...
Sedan började den vattna...
Och blöda...
Efter det gick den ihop sig lite...
Och lite mer....
Samtidigt som den ändrade färg och blev blå på ena sidan...
Och grå/rosa (istället för brun) på den andra.
Läbbigt är bara förnamnet.
Nu både fasar jag inför och längtar till den dagen lilla hjärnan faller av.
Jag vet inte om det var så genomtänkt att använda den här metoden.
Jag gick nog mest på inte-känslig-inför-smärta-linjen.
Kanske det hade varit klokare att välja nej-jag-är-för-lättäcklad-linjen?
Hur som helst finns det ingen återvändo.

Så. Lite äckelprat får fin fart på livsandarna. Nu ska jag rycka upp mig och sanera det här råttboet. Och så ska jag göra en jättestor kladdkaka, plocka hundbajs på gården, ta ut soporna, ta hand om disken, städa badrummet, bädda sängen, tvätta håret, blåsa upp ballonger, fixa påsar till fiskdamm, med mera.
Sedan får vi ju inte glömma att jag även ska ta två Sobril och gå och lägga mig.
Tjoho.