Jag som tänkte...

Ungefär i mitten av förra månaden blev jag varse att jag tydligen bloggar allt mindre.
Och så kan vi ju inte ha det!
Så jag bestämde mig för att skriva mer.
Vilket förstås följdes direkt av att jag skrev mindre.
Haha.
Den här trotsen man dras med är ju extra fin att ha när man går emot sig själv.

Nå. Nu är jag här i alla fall.
Och har förstås inget vettigt att säga ändå.
Jag fortsätter att kurera min rygg. Oftast på sämsta sätt. Men idén att skippa Hälsans idag för att klara av att gå på cirkus ikväll kändes balanserad.
Särskilt som det är jag som kör.
Men jag blir rastlös förstås.
Och går därför omkring och duttar här så att det blir alldeles stökigt.
Om jag kunde ta mig samman och baka till 13-årskalaset imorgon skulle allt liksom vara bättre.
Men trots att jag lade fram smöret redan tidigt i morse för att det skulle få mjukna lite verkar jag inte ha någon brådska.
Äh.

De två stora - nej, jag vet att de inte är särskilt stora ändå - hundarna har fått gå ut i hundgården.
Men Nestor är dum. Han har lagt sig i öppningen in och stängt en gråtande Freud utanför.
Om jag kunde skulle jag hämta in henne. Men då följer han med och jag vågar inte rasta honom i koppel idag för att ryggen kan låsa sig igen.
Ja, vilka problem va? Nä, de får nog sitta där tills storbarnen kommer hem tror jag minsann.

7-åringen hade tagit på sig shorts och t-shirt i morse. Men eftersom herr B kör med helt andra klädregler än oss andra krävde han långbyxor. Jag antar att det var för att det kom en regn- och åskskur tidigare på morgonen. I den tropiska hettan, ska väl tilläggas. Nå. 7-åringen stampade i alla fall upp för trappan och kom ner i jeans, rosa skjorta och svart slips och undrade om far var nöjd nu. Haha.

Nu har det snart klarnat upp igen. Och min stackars söderrabatt är lika torr som förut. Jag har nog inte varit med om att vattna perenner så här tidigt på säsongen. Men det hjälps icke. Idag får det bli vattenspridaren. Kanske tar jag några svanhopp igenom själv också.