Operation dagsverke

Plötsligt händer det...
Ett sånt där sällsynt ögonblick av känslan av att duga som förälder.
Att man kan göra någonting skapligt rätt.
Att man beter sig vuxet och kan vara till stöd.

Idag har jag och 16-åringen varit på sjukhuset.
Han har opererat fram en tand som på ett visst ganska unikt sätt kilat fast sig i käken och vägrat komma fram. Och så har han fått en kedja som ska fästas och sedan dra tanden till sitt rätta läge.
Mer avancerat än jag trodde på förhand faktiskt.
Och stackaren som har tidernas tandläkarskräck.
Men det som är bra med specialisttandvården är förstås att de är vana vid folk med fobier.
Det var lugnande medel, bedövningssalva och allt möjligt.
Plus ett vettigt bemötande.
Nu har han gått och lagt sig. Kommer att vara vara groggy hela dagen och få ont när den massiva bedövningen släpper. Och luften gick visst ur honom, för han ställde in helgens begivenheter med kompisens familj.

Jag är också ganska groggy.
Som det så lätt blir när man har en tendens att bära andras bördor.
Och när det dessutom kommer till barnen...ja, vojne vojne.
Att stå mitt på golvet och vara i vägen för ett helt operationsteam för att hålla sonens händer samtidigt som man får sträcka sig för att skicka sugslangar och annat under en hel förmiddag tar på.
Men jag är nöjd att jag kunde vara med.
Att jag kunde finnas där.
En bra dag.
Trots allt.