Vaknade utan röst idag.
Och med feber.
Igenkorkade ögon.
Ryggont.
Nackvärk.
Utbränd.
Och med galopperande bipolaritet, taskig barndom och ångest.
Nej, det känns inte jätteuppåt nu.
Har skippat morgonens skolavslutning för 7-åringen och 9-åringen.
Satsar energireserven på 16-åringens avslutning senare istället. För det är ju ganska stort att gå ut nian.
Och vår tradition med lunch på restaurang får brytas och ersättas med hämtpizza.
För att jag inte orkar.
Good enough kanske. Men. Äh.
Ja, just det. En prövning återstår ju ändå.
Nämligen en annan tradition:
Att barnen får åka och handla upp skolavslutningspengen från momme och farmor.
Sedan ska jag banne mig bädda ner mig med mina korsord och tycka synd om mig själv hela kvällen.
Det finns inget värre att vakna upp på morgonen med taskig barndom. Klokt beslut att prioritera som du gjorde. Jag känner en viss annan mamma som gav fan i fikat och drack te med en lite del av familjen istället. Hellre en deltagande mamma vid tefikat än en död och frånvarande på restaurang.
SvaraRaderaJag tycker allt lite synd om dig jag med!
SvaraRadera