Fan!

Blev jag inte sjukskriven.
Igen.
Fortfarande.
Retroaktivt dessutom.
Vilket i och för sig är vettigt - för jag vet ju med säkerhet att jag mått apa sedan förra slutdatumet.
Men ändå.
Så råkade jag visst säga till min nya 12-åriga läkare att jag är "lite kär" i min McDreamy.
Det var väl onödigt, så säg?
Nämen. Trots sin ringa ålder var han riktigt bra.
Jag kanske överlever tills min rätta läkare kommer tillbaka.
Jag lyckades i alla fall fördriva enochenhalv timme av hans tid.
Och fick insomningstabletter istället för mina gummiklubba-sömntabletter.
Herr Överläkare lade sig också i och skickade med remisser och tyckte att jag visst skulle testas för precis allting.
Jippi. Såååå lättstucken som jag är.
Nej, det gör ingenting. Bra att de är engagerade. Igen då: jag har verkligen haft tur med sjukvården.

Har just sett Sverige ta silver i alpina VM.
Riktigt antidepressivt.
Tack för vintersportmästerskap Svt!

Och så har jag förhört 15-åringen till NO-provet. Enkla frågor om energi och miljö...
Som förstås ledde till en invecklad diskussion om västvärldens levnadssätt och vår skyldighet att hjälpa u-länderna...
Vilket förstås ledde till en annan diskussion om kommunism...
Vilket slutligen ledde till ett allvarligt snack om nynazister och Ku Klux Klan.
Puh!
Nu är jag slut. Och vad 15-åringen egentligen kommer att svara på provet bävar jag för...

Imorgon: V-I-L-A och promenad med en god vän. I-N-G-E-T mer. Jag lovar.