"H2SO4 - de e svavelsyra!"

Vaknade i morse och trodde att det var onsdag.
När jag fick veta att det redan var torsdag visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Då är det illa.
Nog för att veckorna är svåra, men helgerna när alla är hemma är inte precis nån picknick heller.
Äh. Jag gjorde i alla fall som varje deprimerad utbränd människorest skulle ha gjort:
Fortsatte sova i en och en halv timma.
Ändå gick vi och lade oss redan kl nio igår kväll, min insomningstablett och jag.
Och för all del herr B med sin kraschade mage.
För att inte tala om en eländig 9-åring som hade gjort illa ryggen i slalombacken.
De halta och lyttas förening, haha.

Nämen. Det är inte roligt nu.
Jag mår sämre än på länge.
Jag känner mig låst här hemma och alternativen har tagit slut.
Framtiden flyttar sig med två jättehopp framåt varje gång jag tar ett myrsteg emot den.
Antidepressiva mediciner är bara skit.
Ångestdämpande mediciner får mig bara att däcka.   

I natt drömde jag om att det hade blivit nåt fel på mitt kemibetyg från -94.
De hade upptäckt det precis nu och det var bråttom att fixa till det.
Så jag packade skolväskan och drog till Campus.
Döm om min förvåning när Per Morberg i bar överkropp också skulle läsa kemi.
Han tog över hela tillställningen. Förstås. Och hade en svans av småtjejer(?) som ville ha autograf med sig var han än gick.
Jag blev otroligt stressad.
Dessutom var undervisningen förlagd till två olika skolor och jag var tvungen att cykla mellan i värsta rusningstrafiken.
I Aten, för övrigt.

Njä, jag tror aldrig att jag fick ordning på det där betyget.
Inte heller fick jag klarhet i vad som hade hänt med mitt första.
Ingen idé att analysera den drömmen, tror jag minsann.

Nu väntar jag på sprintkvalet i längd-VM.
Och att någon ska göra lite kaffe.
Hallå....Någon?