Det här med husdjur

Föräldraduon i Dårhuset är minst sagt splittrad:
Pappan har aldrig haft husdjur och tycker inte att barnen behöver ha det heller.
Mamman har alltid haft husdjur och tycker att det ska finnas djur i varje barnfamilj.

Och även om kompromisserna milt sagt har gått åt mammans håll genom åren så grymtar pappan fortfarande.
Jag tycker att han borde ha gett upp vid det här laget.
Igår sprack han plötsligt upp i ett elakt Nicholsongrin och ville hålla i min minihamster.
Öh, skulle inte tro det va.
Ormen bryr (brydde) han sig inte om heller.
Och alla höns och kaniner och dansmöss och fiskar var förstås mitt ansvar.
Fine.
Inte gör det mig nåt.
Men man tycker ju att han borde smälta nån gång.
Med hundarna är det faktiskt en annan femma.
Inte ens jag skulle skaffa en hel flock hundar om herr B var emot det.
Eller ja. Om han fick välja skulle vi inte ha haft nån hund heller. Men han har åtminstone varit införstådd med att dela på ansvaret.
Och den sista (senaste)(!) valpen kom hit helt utan diskussioner.
Jo. Han tycker om hundarna.
Men han behöver liksom inte djur.
Inte som jag gör.
Jag är så totalt fascinerad av allt som hoppar, springer, kryper eller krälar omkring.
Går i barndom och pysslar, skämmer bort, matar och rengör.
Och man kan ju tycka att det bland fem barn skulle finnas någon som känner likadant.
Men, nej.
Jo, de gillar att sova med hundarna. Och de tyckte om hönsen. Men det är väl allt.
Tänk om min mamma hade kommit hem med en hamster och en vandrande pinne när hon egentligen bara skulle köpa yoghurt...