Slut som artist

Vet ni,
Vissa gånger känns det tydligare än andra att man inte har allt att ge.
Nu är en sån gång.
Väldigt tydligt.
Känslan av att man inte kan bekräfta sina barn tjugofyrasju är inte rolig.
Men nånstans måste man ju inse att den är sann.
Nä, fy tusan.
Jag är slut som artist.
Men att styra om alla till att vända sig till pappa är ett hästjobb.
Och Rom byggdes inte på en dag.
Och så vidare.
Att bita ihop, orka vidare och le genom gråten..
Tja, det har jag liksom gjort till leda.
Been there, done that.
Och hur gör djur nu?
Ingen aning.
På riktigt.
För livet är ju inte så enkelt som att man kan stänga av allt som pågår medan man vilar middag.
Inmålad i ett hörn.
Trots att penseldragen drogs innan jag kraschade lever jag varje dag med resultatet.
Så är det.
Inte för att klaga.
För mina barn...ja, de är ju förstås fantastiska.
Smarta och fina.
Och min man....ja, han lyssnar ju och försöker förstå så långt han kan.
Jag har en bra familj.
Jag har haft tur.
Men ändå....
Utmattningsdepression, bipolär, ångestfylld, ångestattacker, svår barndom....
Hur gör djur nu?
Med det.
Med allt.
Med sig själv...