Vi komma, vi komma, från pepparkakeland

Att släpa med sig åldrig mor och febrig son för att åka och handla när man själv är det där ordet som börjar på s och slutar på juk som man lovat att inte nämna mer på bloggen...
Ja, det tär en aning.
Nu är ju förvisso min mor med sina 58 år på nacken inte särskilt åldrig, måste väl inflikas. Men jag gillar uttrycket. Man ser det ibland bland namnen i dödsannonser. Jag vet inte varför. För enligt naturens alla lagar är det förstås underförstått att en förälder är äldre än sin avkomma.
Med kassarna fyllda av tråkig mjölk, smör, juice, bananer och bindor för ett helt kompani normalblödande kvinnor höll jag på att somna på vägen hem.
12-åringen hade nog roligare. Han pantade mina flaskor och köpte korv och läsk för pengarna på Ica...
Och sedan fick han nya pengar av mormor och unnade sig både pyttesmå tomater, fryst minipizza och lite annat på Willys.
Nå. Det får inte vara för kul att vara hemma från skolan. Så nu tvingar jag honom att plugga till det stundande provet i stormaktshistoria. Sedan ska han ut med sopberget.
Så det så.
Själv ska jag försöka leta reda på alla luciaskjortor. De är förstås i den där försvunna säcken tillsammans med min bästa slinga och mina snyggaste julgardiner.
Eftersom alla killarna i förskoleklassen ska vara tomtar har 6-åringen naturligtvis bestämt sig för att på motvalls vis vara stjärngosse. Annars försöker jag lobba för pepparkaksgubbe. Både för att jag har en oanvänd sådan dräkt och för att det i år visst är politiskt inkorrekt att klä ut sig till en kaka. Rasistiskt. Eller hur det nu var.
Förra året köpte jag en hel bunt tärnljus på rean för ynka 1 kr/st. Jag var mycket nöjd över mitt fynd. Ända tills jag insåg att mina småbarnsår är över. Inte har jag någon liten tomte som vill stå och vifta med ett lasersvärd längre, haha.