The Nettan Show

Att få en kasse litium utskriven tar väl ungefär en halv minut.
Varför jag skulle hålla låda i fyrtio minuter är i vanlig ordning ett mysterium.
Och komma dragandes med mina andragradskurvafunderingar om friskhetsklättringar är ju bara...eh, knäppt. Liksom att sitta och asgarva åt mitt krav att läkaren skulle sätta ett definitivt datum för min friskskrivning.
Men inte knäppast.
För tror ni inte att jag hann med att försöka övertyga både läkaren och studenten om att sadla om till att inte jobba alls med människor.
Ah, sjukvården har mycket att lära av Nettan va? Haha. Som befinner sig preciiiiiis där hon vill vara i livet.
Nu ska jag hem och leva låtsasliv i bikini och äta glass, som jag inte ens tycker om, var det sista jag sa.
....Innan de kom med den vita tröjan med de långa ärmarna.
Nämen. Det visade sig att jag hade träffat den där läkaren förr. Och han är så bra att jag nästan blir lite förälskad. Inkännande och tillmötesgående. Ställer alla de där jobbiga frågorna på ett ojobbigt sätt. Och det känns inte alls konstigt att sitta där på en obekväm landstingsstol och vara ett psykfall.
Förresten har jag kommit till den punkten att jag väldigt sällan överhuvudtaget tycker att det är konstigt att ha utmattningsdepression, svår ångest, vara bipolär och titt som tätt få ångestattacker där jag kräks.
Hehe. Ett normaltillstånd. MITT normaltillstånd.
Men jag skäms inte längre. Och jag ber inte om ursäkt. Försöker inte övertyga folk om att jag är helt vanlig ändå.
Där har Hälsans Trädgård spelat en viktig roll. Ni vet ju att jag var lite tveksam till att börja där i höstas. Jag var rädd både för att inte passa in och för att passa in. Att passa in bland andra psykfall kändes verkligen inte helt hundra. Men det gör det nu. Förresten finns det gott om folk med andra problem där. Långtidsarbetslösa till exempel. Och tror ni man kan gissa sig till anledningarna till hur alla hamnat där? Nope. Så mycket för psykfallsrädslan alltså.
Och som sagt: att jag är knäppare än de flesta har hur som helst inget med diagnoser att göra. Det är helt enkelt mitt friska jag.
I alla fall...
Så hade de hittat igen mina blodprover. Och jag ligger skapligt bra till med litiumet. Kanske något i underkant men inom godkända värden. Skönt. Då slipper jag oroa mig för att börja om med en annan medicin och kan fortsätta att oroa mig för precis allt annat. Ordningen återställd.