Utflykt

Ryggen har pajat.
Så går det när man flyger upp ur sängen för att stänga av väckarklockan innan den ringer.
Det är bara att bita i det sura äpplet och låta herr B försöka trycka allt på plats igen.
Men det är ingen hobby jag har, om man säger så.
Arbetsdagen på Hälsans klarade jag dock.
Men det var inte så svårt. Jag och några compadres åkte nämligen på utflykt i brist på ogräs att rensa i våra fula rabatter. Och E4-an är ju rak så ryggen tillät på nåder att jag körde fem mil.
Det som är roligt med Hälsans är att man får umgås med folk man inte annars skulle ha ramlat över.
Dagens konstallation av utflyktssugna såg säkert lite spretig ut, men vi hade en fin och avslappnad förmiddag. Över både generations- och sjukdomsgränser. Jag menar, S som var med skulle kunna vara min pappa och T min son. Fast självklart hade jag också med mig min bättre jobbarhälft kära E.
Kanske åker jag in imorgon och följer med på nästa utflykt också. Till vår pärla Bjuröklubb. Lojt och bra.


Eftermiddagens plan var att klippa gräset, men det gör nog för ont att slita den så kallade självgående klipparen över stock och sten.
Så nu vet jag inte. Barnen spretar fortfarande så det blir kanske svårt att hitta på något gemensamt.
Och både friidrotten och fotbollen är ju slut.
Hm.
Kanske måste bjuda hem nån?
Jo, jag orkar. Mår rätt så bra faktiskt. Bättre än på länge. Och mitt ofrivilliga litiumavbrott verkar inte ha fått några efterverkningar. Tack och lov.
Det finns inget så ljuvligt som när ångestdimman lättar. Allt blir lättare. Och jag kan till och med slappna av nån stund här och där. Det påverkar förstås orken i påtagligt positiv riktning.
Så
Bring it on!
Ja, livet alltså.