Ljuvliga trädgård

Idag klippte jag äntligen färdigt mossmattan.
Lagom till att det jag klippte först är redo för en ny omgång.
Men det må ju vara hänt.
När det grovgörat är klart följer nämligen alla roligheter med att ha trädgård.
Rensa lite ogräs till exempel.
Jo, det ju en hobby. På riktigt. Ungefär som städning, haha.
Ah, det blir så rent och snyggt när man får rycka upp några felplacerade tuvor med rötter och allt.
Min trädgård är annars inte av det prydligaste slaget.
Nej, här är alla välkomma. Bara att mingla och slå sig ner där det passar.
Följden av den attityden har förstås blivit att det är tjuvtjockt i alla rabatter.
Och inte alls som jag tänkte från början.
Fast i och för sig kan det väl kvitta eftersom jag sällan eller aldrig tänker nåt alls när jag börjar gräva ner plantor.
Kanske lite åt färgkombinationshållet men det är väl det enda.
Det vill säga att jag gladeligen trycker ner alla färger utom orange.
Nå. Kanske nån enstaka orange blomma också. Om jag fått den, om det var halva priset eller om den har fina blad.
Plantor som fröar av sig är ett angenämt problem.
Först blir jag glad, gräver upp dem och sätter dem i nån av alla mina barnkamrar...
Men sedan när de växt till sig vet jag aldrig var jag ska sätta dem...
Så barnkammare efter barnkammare blir till permanenta rabatter.
Nu hinner jag inte sköta om fler så i år (och alla andra år) (men nu menar jag det) blir det inga nya rabatter.
Basta.
Nu när allting blommar är det så himla roligt att plocka in buketter.
Idag gjorde jag en stilren kombination med randigt prydnadsgräs, ormbunke och hundkex.
Plus att jag gjorde en utebordsplantering med taklök och annat som jag hittade under några andra växter.
Både roligt och gratis.
Och finns det någon somrigare känsla än att gå barfota ut till trädgårdslandet och plocka in ruccola och gräslök till middagen?
I år har jag dock inte sått särskilt mycket grönsaker. Sallad och ärtskidor bara. Men det klarar man sig långt på. Dessutom har herr B satt potatis.

Bild från rabatten nedanför köksfönstret. Tror att den vita(!) nävan heter Brunnäva. Den är värre än ogräs när det kommer till att breda ut sig. Fin? Visst. Skräpig? You bet. Den fröar av sig så kopiöst att jag inte tar reda på småbebisarna längre. Under nävan bor minst fem undanträngda sorters perenner. Ynkliga och ledsna över trångboddheten. Och bakom havet av vita blommor ligger en utfläkt pion och tar igen sig. Men den sörjer jag inte. Pioner är fula. Så det så.