Att välja att ta bort ett husdjur - även om det inte fungerar - är svårt att rättfärdiga inför sig själv.
Svårt att leva med när man så innerligt vill rädda allt och alla.
Men jag börjar nu så smått verkligen förstå att vi gjorde rätt.
Jag är inte på helspänn över hans beteende längre.
Och resten av hundflocken är mycket, mycket lugnare.
De både vilar och busar mer ostört.
Det märks att Ruffs nervositet smittade av sig. Och att den nu är borta.
Jo. Vi gjorde rätt. Det enda vi kunde göra.
Suck.
Jag tror att det är dags att jag ändrar min mattestatus i presentationsrutan här på bloggen.
Ohh, jag skickar varma kramar till dig, från en djurägare till en annan. Jag har en klump i magen (har haft det senaste året) eftersom jag vet att min gamla burma snart inte kommer att ha ett bra liv längre och då måste jag vara stark nog att ta det beslutet. Det är det absolut svåraste med att ha djur, men samtidigt ett så viktigt ansvar att ta...
SvaraRaderaNej men oj så tråkigt Nettan. Vad hände? Kram till dej
SvaraRaderaUsch Nettan! Men du - inte så konstigt att tårarna kom. Du har haft jobbiga dagar nu, känslomässigt dränerande.. Låt det komma.. Tårar renar.
SvaraRaderaKramar
Inte roligt. Alltid svårt att förlora ett husdjur. Gråt, det är bra!
SvaraRadera