En helt vanlig dag

Jojomensan, jag sticker ut hakan redan på eftermiddagen och konstaterat är det nog är det.
En vanlig dag alltså.
Jag har varit på Hälsans, rensat ogräs och ätit lunch i det gröna.
Sedan har vi planerat och handlat inför lillsemestern i helgen.
Och inte minst fixat färdigt presenten till vännen som fyller 40 imorgon. Hihi. I bästa Ernst-anda.
Nu har jag försökt sitta i solen och lösa ett korsord.
Jo, korsordet fick jag ut. Men det där med solen är inte min grej. 
Dessutom är jag lite förkyld så därför får jag pilutta er vara inomhus och klaga på solen.
Och skillanden är ju hårfin mellan att göra det och sitta vid fejjan och klaga på att solen behagar dyka upp just idag när det tydligen - helt enligt folks selektiva minne - har regnat konstant i 40 dagar och 40 nätter.
Nej, jag skaaaa lägga av! Jag lovar. Att klaga på att folk klagar är verkligen kärringaktigt.
Bla, bla, bla - replikerar jag annars när väderpratet går. Inte för att det får tyst på dem.
Ah, det kanske är väderpratarna som är DEM förresten. DE som jag alltid refererar till i terapin. DE DÄR ANDRA som terapeuten påstår inte finns, men som ändå lik förbannat försvårar mitt liv genom att alltid göra precis tvärtom som jag gör. För enligt medelsvenssonprincipen och medelvärde och allt det där är det g-a-r-a-n-t-e-r-a-t vanligare att klaga på vädret än att inte göra det. Hehe.
Nej, lägga av var det ja.


Jo. Ifall ni läste mitt inlägg igår kväll förstod ni kanske(!) att det var en svår och omtumlande kväll. Jag kunde inte ens sitta still och se en dålig film med herr B. Först försökte jag dränka mina sorger i en till tre fjärdedelar fylld miniminipava med rödvin, men det hjälpte inte ett dugg. Så det bar sig inte bättre än den olidliga ångesten tvingade mig till två Sobril. Efter en del övertalning och löfte om väckning och skjuts till Hälsans på morgonen.
Det första jag fick höra när jag kom dit i morse var att jag verkade lugn. Haha. Tror väl fan det. Sa jag. Men det har hållit i sig faktiskt. 
När ångesten kommer och hälsar på finns det egentligen bara två utvägar: ångestattack á la handgranat eller Sobril.
Allt annat jag pysslar med är bara lurendrejeri. Som räkningen, till exempel. För att avleda ångest räknar jag saker. Det har jag gjort ända sedan jag var liten. Plankor i taket, kvisthål, böcker i bokhyllorna, ja vad som helst. Räcker inte det så går jag runt bland alla föremål i rummet och kommer ihåg när och var jag köpte dem och räknar ihop vad allt kostade. Det blir så mycket att hålla i huvudet att ångesten inte kan komma till tals. Mycket bra. Fast ändå - lurendrejeri. För den gömmer sig bara i fårorna i hjärnan och växer under tiden. Och sedan PANG! kommer den tillbaka med förnyad kraft.
Sobril lägger inte bara locket på. Om man har tur, vill säga. Den kan faktiskt skrämma bort ångesten rätt länge.


Ikväll tänker jag icke drabba mig med svåra tankelabyrinter. Nej, ikväll ska jag vara lättsam och käck och glad.
Glad för att det har varit en helt vanlig dag. 
Och inte torktumlarluddgrå utan mer som att jag åkt pariserhjul istället för berg- och dalbana.