Företagsanda

Ja, nånting har jag ju i kroppen.
En vagel (har jag inte sagt va?) i varje öga och nu munsår.
Igår hade jag så svårt att andas att det slutade med att jag fick ta en superhutt med kortison.
Lite snuvig, visst - men jag känner mig inte förkyld trots feber som kommer och går.
Skumt.

Astma är hur som helst mycket lämpligt att kombinera med att leta svamp. För man går ändå i snigelfart och spanar.
Det gjorde inte Ferry. Han skuttade och höll igång hela eftermiddagen. Det var lustigt att se hur mycket roligare det var att rasa fritt i en skog som inte var hemma.
Vi hittade massor med kantareller. Och trattkantareller. Så jag kände mig nöjd när jag kom hem. När jag fick förslaget att lägga upp bilder på fejjan höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag tror faktiskt inte att facebook behöver fler gula kantareller i närbild, om man säger så. Men å andra sidan är jag lite rädd över att kantareller inte finns på riktigt om de inte ligger på fejjan. Ha ha ha.

Idag ska jag och mina tre yngsta barn till mamma och äta lunch på "hennes" restaurang. Hon bor utanför en liten by där skolan trots stora protester lades ner för något år sedan. Jättetråkigt för skolbarnen, för det är långa avstånd. Men snacka om att de har tagit tillvara på gamla skolbyggnaden. Klassrummen har omvandlats till uthyrningsrum för arbetarna i guldgruvan en bit därifrån. De har så hög beläggning att vissa får sova i husvagn på skolgården. Och i gamla matsalen har det blivit restaurang, som jag tror är rätt välbesökt. De levererar även luncher upp till gruvan. Två rätters lunchbuffé till skapligt pris, och hembakt kaka till kaffet  - jo, jag tackar jag. Barnen är mycket uppspelta. Vilket är bra. Jag tror minsann att vissa småligister behöver en generalrepetition inför morgondagens finmiddag med svärmor.
För att återgå: jag blir alldeles tårögd av såna här satsningar. Hur människor i glesbygd vägrar ge upp. Det är vackert. För vi kan ju inte alla bo i storstäderna.

Jag bor i en rätt stor by. Eller om man kan kalla det samhälle? Jag kan inte terminologin. Men vi har i alla fall tillräckligt med folk för att ha en låg- och mellanstadieskola med fulla klasser och där elevantalet inte minskar. Ändå märker man av stadstänket förstås. När jag var barn och mormor och morfar bodde här fanns det tre matbutiker. Nu har vi ingen. Däremot har vi en pizzeria. Förstås. Och igår fick jag veta att det blir After Work där under hösten. Gott så. Inte för att jag tänker gå dit. Min överbelastade hjärna klarar inte längre att umgås på ett ställe där man känner och måste prata med alla. Icke heller går jag ju till jobbet. Hm. Kanske måste starta upp lite After Therapy för likasinnade?

Och apropå överbelastad...
Jo, det är ju därför vi drar till mamma idag. För jag jag varken får eller orkar när alla barnen är lediga från skolan och herr VIP jobbar. Och dessutom ska jag ju vara partyparty-chaufför till herr B och några andra ikväll. Så jag måste vila mig i form. Näh, det är inte jobbigt att sitta i bilen. Men man vet aldrig om jag flippar ur över att ha tider att passa. Eller jo, det är ju precis det jag vet...

Visst är det här en gul kantarell? Jag är så himla dålig på svamp.