Quorn är väl också svamp?

Nej, det var visst inte svampplockning på min agenda idag (vad vet jag).
Så istället begav jag mig till la stada för att handla inför 15-åringens smarriga(?) middag i afton.
Och att försöka hitta oliver, soltorkade tomater, kapris och övrigt för att kunna göra pesto...
När Willys samtidigt bygger om och allt ligger huller om buller...
Borde man få Nobelpriset för.
For effort and commitment in the line of duty.
Plus alla dessa skumma veggogrejer då.
Jag förstår att det är en moders plikt att finnas till för barnen. Det gör jag.
Men plötsligt verkar det som att mina barn har aningens stora krav.
Sedan har jag upptäckt att de dessutom är jäkligt många.
Nej, jag har inte vilat mig i form idag heller.
Jag har släpat hem fulla kassar med kapris, quorn och helgsmarresmarr...
Till de andra.
Tur då att min kompanjon ville in på Kapp Ahls tokrea. Ja, annars hade jag inte unnat mig ett jota under dessa långa timmar i storstan.
Jag bläddrade lite lojt i reaställen. Tänkte - på riktigt - att jag inte behövde mer sommarkläder till nästa år.
Men...(jo, jag vet att ni såg det där men:et komma)...
Så hittade jag en fantastisk bluströja och en söt liten klänning för endast 25 kr/st.
Inget av plaggen i min storlek, men ni känner ju mig - så visst slog jag till.
När jag provade hemma passade båda två!
En fin t-shirt i blusmaterial blev lite coolt oversized i storlek 44,
Och lilla grönvita klänningen i x-small funkade till min förvåning också.
Dessutom köpte jag en skjorta i slim fit till störformade 15-åringen. Tummen upp och jättenöjd över den mörkgröna färgen.
Å. Nu måste jag tjata igen: 25 spänn? Alltså den summa som andra lägger ner på en liten godispåse. Det är inte klokt! Och det är fortfarande inte klokt att butikerna ens säljer plaggen för den summan. För det första - när det gäller mig alltså - går de miste om att sälja sommarkläder nästa sommar. För det andra går de miste om att sälja kläder till ordinarie pris nu eftersom det är många av sommarklädesplaggen som funkar alla årstider. För det tredje kan jag lova att det är under inköpspris att sälja en 300 kronorsskjorta för 25 kronor.
Jag häpnar. Men klagar inte.
Det gör nog inte herr B heller. Som fick två par shorts häromdagen. Långa, rutiga, coola. Och lite kortare bruna, av jeansmaterial. Shorts som kostade sammanlagt 6-700 för en kvart sedan landade nu på en femtilapp. Alltså samma summa han lägger på en snusdosa eller som man får ett halvfullt vinglas för på krogen (Eller halvtomt. Vilket man nu föredrar).
Nog om det. För nu.
Det här med att springa andras ärenden och glömma bort sig själv är inte bra.
Det fattar jag ju.
Vänder man på steken och det skulle gälla någon jag känner skulle jag ge handfasta och bestämda råd att styra om skutan.
Hm. Ja. I alla fall om det verkligen gällde att någon glömde bort sig själv.
I mitt fall är det värre.
För jag är inte värd nåt.
Inte i nåt läge.
Då blir det svårare. Man får liksom krysta fram varenda tillfälle där det skymtar ett JAG. Och sedan måste jag motivera eller rationaliera varje gång jag tar mig tid, plats eller för all del pengar till min egen person.
Trots att det inte finns några onda monster förklädda till människor som jagar en.
Egentligen.
Å. Det blir konstigt när man skriver om sånt här. Ibland när jag läser vad jag skrivit ser det ut som att jag slår mig fri och tar för mig hela tiden. Bara för att jag tänker så. Men så lätt är det inte.
Från barnsben är jag van att förringas. Att inte tas på allvar. Att aldrig vara viktigast. Att tvingas svaja hit och dit trots att jag inte vill. Att vara med om saker inget barn ska behöva vara.
Hur bryter man sånt?
Jag trodde länge att min metod att bli någonting annat än det jag kom från skulle hjälpa.
Läsa sjutusen högskolepoäng, få en examen, idrotta, skaffa massor med vänner, bilda familj, köpa hus, hjälpa andra...
Men: nä.
Så nu sitter man här. Med en knasig garderob bestående av diverse reafynd i olika storlekar, former och färger. Med konstant dåligt samvete. Utbränd. Med Bambistora och rädda ögon panikartat spanandes efter kapris mellan hyllorna på ett stökigt Willys för att mitt eget barn inte ska känna sig förbigått.
Människan är en komplicerad och svårförstådd varelse.
Så mycket vi bär med oss från det förgångna.
Så mycket vi hjälplöst måste låta det forma oss.
Trots att vi är medvetna...
Om att det är helt sjukt.