Normala leken

Inte för att det känns bättre idag...
Men jag tänker i alla fall leka normala leken.
Så dää så.
För att det är fredag, för att jag är trött på mig själv - eller whatever.
Dagen igår var i alla fall hemsk.
Och slutade med gråt, tandagnisslan och dessa ständiga tankar:
Känns allt så himla hopplöst för att jag är deprimerad, eller har jag blivit deprimerad för att läget är så himla hopplöst?

Ääh, fast ALLT är ju sällan hopplöst ändå.
Mitt i min icke-vila kom en vän förbi med en present och snälla ord.
Jag är förstås i vanlig ordning dålig på att ta emot, men jag lovar att jag ska göra ett seriöst försök.

Idag blir det trattkantarellplockning här i björnrike.
Och så ska jag göra klart det sista av vinterns blåbärsdricka.
Sedan kommer 6-åringen och 9-åringen hem.
De ska få förbereda någon enkel efterrätt till min och 15-åringens smarriga middag.
Tja, det var väl det.
Inget Doobidoo. För gränsen är både nådd och överskriden när hemska Stefan Holm ska vara med. Nästan värre än Pernilla Wahlgren till och med.
Förresten har vi hela barnaskaran hemma ikväll. Antagligen ett par extrabarn också, men det gör ju ingenting. Till och med 12-åringen kommer att förära oss med sin närvaro. Den sedvanliga fredagsdejten med flickvännen blev till en torsdagsdejt istället och nästan alla hans kompisar är på den stora LAN-helgen i stan. Döm om min förvåning när han själv inte ville åka i år. "Näh, jag blir bara övertrött". Insiktsfullt värre.

Apropå 15-åringens middag. Antagligen var han väldigt hungrig när vi spånade ihop den igår kväll. För lita på att vi kommer att gå all in.