Memory lane

15-åringen har ju en ny hobby:
Att retsamt påpeka att han blir äldre.
För att han vet att jag får lite lätt panik.
Idag var det dags för rakning igen.
Suck.
Men 6-åringen lade sig i och tog udden av det:
- Mäh. Ska du raka bort grädde ur ansiktet?

Terapidag idag.
Passar bra.
Igår tittade jag nämligen igenom några riktigt gamla bilder jag har lagt in i datorn.
Jag hittade då en allvarlig bild där jag och lillebror satt finklädda i farmor och farfars spräckliga soffa.
Så där perfekt uppriggade och välkammade.
Men i vanlig ordning saknades leendet.
Det skulle vara intressant att veta vad jag tänkte på.
Och nej, det är inte en slump att vi såg ut så där. Snarare en regel.
Jag har helt andra bilder från momme och moffe.
Men hur mycket detaljer jag än minns från min barndom är det svårt att minnas mig själv.
Vem jag var. Hur jag tänkte. Hur jag såg på min omgivning.
Men tillbaka till bilden...
Jag har i alla fall tagit avstånd från att rigga upp mina egna barn på liknande sätt.
Fina bilder är inte perfekta.
De allra vackraste är ögonblicksbilder tagna i farten.
Med leenden och ansiktsuttryck.

Kanske är det min ohängde far som är fotografen?

Kanske hatar jag bara min frisyr. Det borde jag göra.

Ögonblicksbild med min älskade momme.