Barnuppfostran

Ett märkligt fenomen.
Tänk att så många är så säkra på att just de gör rätt. Att så många har så mycket åsikter om hur fel alla andra gör.
Och att så många innerst inne ändå är livrädda för att göra fel själva...

Jag hittade 12-åringen framför tv:n igår kväll.
Där satt han med stora ögon och tittade på Ung och bortskämd.
Svt:s dokusåpa där totalcurlade och omogna tonåringar/unga vuxna ska lära sig ta ansvar. Men det lustiga var också att föräldrarna fick följa ungdomarna och diskutera vad som hände. Rätt så ofta gick de i försvar trots att de varit med och skapat "produkterna" (Inte mitt ord. Det var programledarens).
Det föll sig då naturligt att börja prata om vad som händer med tröjor som tvättas i 95 grader och hur mycket tiotusen egentligen är som fickpengar. Och för all del hur svårt det är att steka plättar om man gör det för första gången när man passerat 20.
Det var som att jag äntligen hittade ett fungerande sätt att prata om ansvar och varför föräldrar är a pain in the ass när det gäller sånt.
För det är ju så - att man vill förstås uppfostra sina barn till självständiga, ansvarstagande och kapabla vuxna.
Ansvaret som läggs på är inget straff, utan faktiskt en hjälp och en förmån.
Och föräldrar som hoppar över allt det blir medskyldiga när barnet möter världen utan tillräcklig kunskap.
Ja, jag var mycket pedagogisk.
Och han lyssnade.
Sedan plockade han bort sitt kvällsfika, sopsorterade, ställde disken i diskmaskinen och...torkade bordet!
I sanningens namn vet jag inte vad som gjorde störst verkan: tv-programmet eller det faktum att jag tidigare gormat om att han måste bjuda till om han förväntar sig skjuts till en kompis en bra bit härifrån imorgon.
Antagligen var det en kombination.
Men ändå.
Plötsligt händer det :)

Varför skriver jag om det här nu då?
Hm
Jo, just det!
Jag läste en artikel i morgontidningen där tonårsföräldrar fått uttala sig om hur de gör.
Flera av dem tog upp åsikter som andra hade om det.
Varför har man det egentligen?
Är det en genuin känsla av att man gör rätt själv eller bottnar sneglandet mot andra i en egen osäkerhet?
Vi har väl alla varit med om det nån gång.
För mig började det på en gång när jag fick barn. Barnmorskan tyckte att jag lade barnet till bröstet på ett felaktigt sätt. Och uttryckte sig väldigt klumpigt dessutom. När jag som osäker 23-åring äntligen fått till det kom nästa barnmorska in och påpekade samma sak. Hon uppmanade mig till att göra...precis som jag gjort från början. Ja, så där höll det på. För att de visste bättre? För att de antog att en nybliven mamma inte kunde? För att de behövde visa att de varit med förr? Nej, jag har ingen aning. Men faktum var att sonen sög lika bra ur alla lägen. Haha.
Kanske inte världens bästa "uppfostringsexempel", så ni får väl fylla i med paralleller själva.
Men poängen är att folk(!) alltid har åsikter.
Frågan är vad man gör med dem....(Åsikterna alltså. Folk är helt omöjliga).
Jag och herr B har en linje vi kör på. Eller rättare sagt har JAG en linje. Den går ut på att göra en massa saker tvärtemot vad jag själv var med om när jag växte upp och försöka fylla på med annat viktigt förstås. Men jag är väldigt lyhörd. Vill gärna veta hur andra gör för att kanske få tips eller att omvärdera något jag själv inte tänkt på. Oftast är jag säker på att det är jag som har rätt...men ibland inte.

Nog om det.
Nu stänger jag av mammarollen för ett par timmar.
Jag ska nämligen till bästaste G i grannbyn för att äta lunch och skratta ihjäl mig.
Vilken klåpare som planerat den här dagen vet jag inte.
För senare ska jag och lilleman på ett annat ställe och plocka äpplen, dricka kaffe och leka.
Dagen avslutas med att vi åker till min mamma för att hålla henne sällskap medan min styvfar är på en tråkig(?) jobbresa i Malaga.
Nämen, roliga icke-måsten ska jag väl klara.
Min förhoppning är att det ska GE mer energi än det TAR.
Och jag lovar: ingen städning eller annat nonsens på hela dagen.