Tänk om...

...man (dvs jag) kunde slappna av i sin sjukskrivning och bara vara.
Bara vara JAG och inte mina diagnoser alltså.
JAG som ändå finns där, trots allt.
Som är samma JAG som innan jag körde slut på mig själv.
Näh, det ska istället rehabiliteras, analyseras, testas och kännas efter in absurdum.
Det är inte hälsosamt.
Jag lovar att det inte går en dag utan att jag känner efter om jag egentligen borde ringa till chefen och säga att jag kommer tillbaka på måndag.
Och så ner i avgrunden: nähä, det går visst inte idag heller.
Varenda liten rolig sak jag lyckas ta mig för får jag dåligt samvete för. Om jag orkar det här kanske jag skulle orka arbetsträna?
Och varje avbokad terapisittning eller när jag åker hem från Hälsans för det blir för hög ljudnivå med allt folk gör mig ledsen. Och jag känner mig sjuk(!).
För att inte tala om all medicin jag proppar i mig. Skulle jag kunna klara mig utan...? Nå, nu har jag ju precis gjort en dumsväng med medicinen. Men ändå.
Sobril är förstås en livräddare. Men som bekant får man förstås inte ta dem, för då kan man bli beroende.
Orkar jag ingenting hemma krymper jag till en liten luddboll. Och tar jag ut mig hemma så ligger jag där som en luddboll ändå.

Och än slank hon hit. Och än slank hon dit. Och än slank hon ner i diket!

Nej, jag har inte en dålig dag idag. Jag har en vanlig dag. Normal.