Minimani

Vad kallas det när man till varje pris vill hålla ordning och ha rent och snyggt omkring sig och jobbar hårt för att det ska upprätthållas samtidigt som det tar knäcken på en och man börjar gråta och kasta kommandon kring sig hejvilt?

Njä, det finns ingen diagnos för det va?
Tur. För jag behöver inga fler.
Min samling är tack och lov komplett.

Nämen...
Det här med städning - det tar knäcken på mig.
Måhända är jag i grund och botten en perfektionstisk pedant och allt det där.
Men sedan barnen kom har jag lärt mig att (låtsas) slappna av i oreda.
Jag tvingar inte mina barn att städa speciellt ofta.
Jag tvingar inte min man att dammsuga (=städning för honom) speciellt ofta.
Nejnej, jag chillar för det mesta.
Låter dammråttorna växa sig så stora att de kan svälja barnen.
Låter badrummet gro igen så man inte ens kan öppna dörren utan att drabbas av e-colibakterier.
Låter disken ligga och mögla så att det blir en heltäckningsmatta över hela köket.
Låter fingeravtycken dra till sig damm och flugskit så att de verkligen syns.
Und so weiter.

Eller...nä, det gör jag förstås inte. Naturligtvis inte. Självklart inte. Aldrig i livet och över min döda kropp.
Om ingen annan städar städar jag.
Om jag så ska krypa på alla fyra och ta ut mig bortom sans, vett och dödsförakt.

Men nej - jag är inte manisk. Inte den här gången.
Vill bara ha en hyfsat ren tillvaro för mig och min familj.
Ska det vara så svårt att förstå?
Så svårt att hjälpa till med?

Näh. Jag menar det.

I rest my case.