Det sägs att...

...jag inte är romantisk.
Fast egentligen tycker jag det själv.
Kanske inte på det där valentinska USA-sättet, men visst visar jag att jag bryr mig.
Oftast.
Och motvalls som jag är gör jag det helst utan kniven på strupen. Hellre vilken dag som helst än då det förväntas.
Idag är det sex år sedan jag och herr B gifte oss.
Men just bröllopsdagen känns lite konstruerad att fira.
Jag menar, efter arton år tillsammans och fem barn och fosterbarn och gudvetvad, så känns inte den där dagen för sex år sedan så himla utmärkande.
Å. Men ibland slår jag ju till. Kom jag just på.
På vår ettåriga bröllopsdag skickade jag bort barnen och överraskade min man med en riktig önske-trerättersmiddag och choklad serverad på en bricka av en naken hustru.
Det var tider det.
Idag verkar vi fira med att göra diverse ärenden och lämna och hämta barn.
Men vänta bara till oktober, för då smäller det.
Lagom till artonårsdagen (inte för att nån av oss kommer ihåg datumet) ska vi nämligen göra nya ringar.
Har jag bestämt.
Och det är väl romantiskt om nåt?
Jag tänkte att vi skulle fira att vårt förhållande nått myndighetsålder och därmed kommer in i en ny och vuxnare fas.
Haha. Nämen jag ba skoja ju!
Nej, inte om artonårsdagen eller ringarna. Men att vi då skulle bli vuxnare.

I alla fall...
Så kände jag att det var viktigt att vi hann gifta oss redan innan första barnet.
Men då renoverade vi ödetorpet så det hann vi inte.
Så kom tvåan...
Och fostertjejen...
Och helt oplanerat även trean...
Jag började då ge upp planerna på att rusta till bröllop.
Men när det lika oplanerat dök upp en bebis till såg vi vårt tillfälle.
Själaglad över att slippa både möhippa, att tota ihop en gästlista, stå överdrivet mycket i centrum och med buller och bång låta kostnaderna dra iväg kom vi överens om att slå ihop bröllop och dop.
Jag köpte en enkel vit klänning på Kapp Ahl mot rabattkupong och ett par vita finskor på Coop för 39 kronor. Och så investerade jag i två stora hårkammar med vita pärlor.
Herr B var snygg i ljusa byxor, vit skjorta och beige fintröja.
Alla barnen hade jeans/jeanskjol och vita tröjor/skjortor.
Först döpte vi....
Och sedan vände vi tillbaka in i kyrkan till brudmarschen.
Alla blev mycket överraskade.
Ja, utom min bror och svägerskan som hade råkat se hindersprövningen när de hälsade på.
Och utom hela byn då. Som prästen i sin glädje och iver hade hunnit ringa runt till för att ordna en fest.
Men det avblåste vi.
Istället hade vi ett vanligt dopkalas hemma. Fast med en rosa tvåvåningstårta jag hade bakat. Och som sjönk ihop lite i mitten.
Sedan pumpade jag ur mjölk och vi lämnade bebben och alla barnen hemma för att äta en romantisk middag på finrestaurang.
En fin dag.
Och jag fick en till ring och ett efterlängtat nytt efternamn.