Spegel, spegel på väggen där...

Nejnej, inget självrannsakande inlägg här inte, haha.
Däremot såg jag film igår:

Snow white and the huntsman

Jag måste väl säga på en gång att jag inte är särskilt förtjust i sagofilmer.
Dels tycker jag att karaktärerna nästan alltid är platta och jag kan inte sätta mig in i deras tankar. Och när huvudpersonen heter Snövit säger sig väl det nästan själv.
Jag har också svårt för sagomiljön. Storyn kan vara - och är oftast - på liv och död. Det goda är vitt och det onda är av svartaste svart. Ändå blir det aldrig riktigt spännande. Med all magi, förutsägbarhet och faktiskt: löjliga kommentarer är det som att man inte berörs av att folk dör som flugor.
Med det sagt...
Så måste jag ändå säga att jag liksom lite gillade filmen igår.
Visst satt jag och himlade med ögonen i början. Jaja, jag kan ju storyn. Har sett hundra likadana filmer. Gäsp!
Men som den utvecklade sig...nej, just den här filmen hade jag aldrig sett förut. Dessutom frångick man barndomssagan en hel del.
Elaka drottningen spelades av suveräna Charlize Theron. Vem som spelade spegeln vet jag inte, men specialeffekten var rätt skön. Däremot hade spegeln en mycket mindre roll än vad man är van.
Snövit spelades av Kristen Stewart. Visserligen med hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholtz, men i övrigt lite blek(!) och tråkig. Precis som i Twilightfilmerna, faktiskt.
Dvärgarna var sköna. Men även här hade storyn frångåtts då Snövit aldrig bodde hos dem. Den blinde ledaren spelades av Bob Hoskins. Jag läste i en av mammas skvallertidningar att det här var hans sista film och att han nu gått i pension. Synd. För han är verkligen bra.
Filmen var riktigt välgjord, med massor av små detaljer och effekter. Jag gillade särskilt den läskiga Mörka Skogen dit Snövit flydde för att undkomma drottningen. Älvorna var också coola. De som alltid brukar vara sockersöta förde nu mer tankarna till Gollum. Att the Huntsman var en alkoholiserad bitter änkeman bidrog på nåt sätt till trovärdigheten.
Traditionen i gamla sagor är att prinsessan är vacker och prinsen/riddaren/vilken man som helst är modig och räddar henne. Jag blev glad när denna film medvetet bröt det. Visst hade Snövit hjälp, men hon var fullt kapabel att rädda sig själv.
Och slutet var suveränt. Med ett tydligt budskap till alla kvinnor. Ah, ni kommer att förstå när ni ser filmen.
Om jag nu är omvänd när det gäller genren?
Njä. Men herr B överlevde i alla fall en drygt två timmar lång film utan att jag hade alltför spydiga kommentarer.